Krönika

Hyrläkaren: Del 1

Att vara hyrläkare är att vara sitt eget ressällskap. Inte som ett resande teatersällskap precis, även om det finns en del likheter. Jag kliver av tåget som gäst i en ny stad och till en verksamhet jag inte alls haft kontakt med tidigare. Jag hoppas att de blir glada att se mig, även om hyrläkare är ett illa åtgånget folk efter SVTs granskning nyligen. Jag går in i min professionella roll för att genast anpassa mig, inte till någon ny publik utan till en organisation. Jag har ett planerat antal veckor att ”gästspela” under.

En viktig del i rollen är att se till så personalen alltid kan få min uppbackning i problematiska ärenden och att patienterna känner en trygghet i mötet från allra första stund. Detta är både lätt och lite svårt. Det lätta är att både personalens och patienternas behov är en fundamental del av psykiatrin, och själv är jag trygg i min roll. Det lite svårare är att de länge kan ha haft många olika läkare med korta placeringar, vilket påverkat personalens arbetssituation och patienternas tillit.

Det stora problemet heter ändå: Journalsystemen!

Jag arbetade med Take Care fram till pensionen i höstas. En gång i tiden som AT, var det ProfDoc som passerade förbi under min primärvårdsplacering. Det enda minne jag har av detta var när en patient somnade i stolen framför mig medan jag försökte få in en ordination i datorn och få ut ett recept ur skrivaren. Men nu har jag hunnit med både Cosmic och Melior. Inget av dem är anpassat till ett fungerande arbetsliv. De är sig själva nog, kan man säga, eller snarare som två dataspel med läkarens mentala hälsa, och patientens säkerhet som insatser. Ett journalsystem ska vara logiskt och lättanvänt, även för en ovan, annars kan det aldrig kallas säkert!

Datatekniken har gått våldsamt framåt sedan dessa monster konstruerades, så hur svårt kan det vara att byta ut dem? Att det är dyrt och besvärligt ur alla möjliga perspektiv är självklart, men det finns ingen annan väg! Att motorvägsbron i Södertälje har totalkvaddats blir också dyrt och besvärligt, men det finns ingen annan väg där heller.

”Läkarropen skalla: ETT smart journalsystem åt ALLA!”

Men vi tröskar vidare med system som tillverkades på den tiden man skulle glänsa med det komplicerade, lite som med intellektuell snobbism. Det enkla är ofint och kan få en att verka dum om man står för nära, inte håller sig på kanten och polerar sin etikett.

Jag tröskar vidare och måste oroa mig för att göra fel när jag i en akut situation inte får fram den information jag behöver. Då är det normalt att uppleva en stund av bottenlös frustration över den imbecilla bristen på vardagslogik i systemet. Som hyrläkare får man acceptera att kanske mötas av ett fullmatat schema redan från första eftermiddagen, vilket är förenat med en viss stress om man inte har erfarenhet av systemet tidigare. Det måste alltså inte vara fel på hyrläkaren, om något går snett!

Jag får som ny hyrläkare i princip lära mig systemet under löpande arbete vilket ger en del avbrott. Jag är då helt beroende av de gudasända sekreterare som skyndar till undsättning och dessutom som gör det med stort tålamod och varm vänlighet. Utan dem vore jag förlorad, det är ett som är säkert!

Det är ju inte bara journalsystemet som är nytt utan även alla patienter, vars journaler, som alltid, ofta saknar viktig information, eller så finns det inte tid att försöka leta fram dem helt enkelt och jag måste börja med en hel anamnestagning, som ett nybesök, för att bättre förstå vem jag har framför mig, och varför vi träffas.

Min lilla hjärna brukar hamna i utmattningsfas redan under den andra dagens eftermiddag. Den försöker då få mig att somna genom att plötsligt tömma sig från tankar och liksom dra mig nedåt på sidan. Men jag spjärnar emot med ren viljestyrka och efter en natts sömn och en stadig frukost är jag beredd att kasta mig ut i äventyret igen, nu med mina nya erövringar från gårdagen som bästa vapen, även om jag snart får en ny käpp i hjulet och tvärnitar med huvudet före rätt ner i systemträsket och får vackert vänta på att någon av mina räddande änglar drar upp mig – igen. Men hjärnan hänger nu bussigt med och vi har kul ihop.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera