• 27 december 2010
• 2
• AV: Karin Båtelson

Många vill styra i vården och har olika incitament, kunskap och uppdrag. Detta gäller förstås både medarbetare och ledningsansvariga. Från medarbetarna vittnar ett engagemang och lojalitet med sin arbetsplats och med dom som verksamheten är till för. Dialogen emellan måste ske i öppenhet.

Tyvärr verkar det inte gå åt rätt håll. Fyra av tio chefer anser inte att det är accepterat att anställda framför kritik på arbetsplatsen enligt en studie inom vård och omsorg 2010 från Göteborgs Universitet.

Många risker

I studien anges dessutom att de som framför kritik, på omkring en femtedel av de 70 arbetsplatser som ingår i studien, löper risk att tvingas lämna sin anställning, få sämre löneutveckling, sämre arbetsuppgifter eller att utsättas för verbala trakasserier, enligt forskarna.

Lojalitetsklausuler för cheferna har vi tyvärr sett breda ut sig. Problemet är inte egentligen att man som chef ska var lojal med fattade beslut och därmed inte obstruera verskamheten för det kan man tycka vara rimligt, men problemen uppstår när de aktuella cheferna helt står utanför processen där beslut fattats. Detta är ju regel i de allt större och toppstyrda organisationer vi har idag, inte minst inom sjukvården. 

I Göteborg har dessutom varje kommunal arbetstagare en lojalitetsklausul i sitt anställningskontrakt! Avtalen har medfört att anställda, som till exempel påpekat negativa effekter av neddragninar inom fritids och skola, har läxats upp av sina chefer, vilket vi kunnat läsa om i tidningarna under året.

Välfärd mår bättre av att diskuteras

Att vara lojal med fattade beslut är en självklarhet i en privat konkurrensutsatt verksamhet och att man inte ska yppa företagshemligheter, men har ingenting att göra med offentligt finansierad verksamhet. Man får inte uppfattas som illojal när man är lojal mot dem verksamheten är till för. Skattemedel och välfärd mår bättre av att diskuteras. JO varnade för drygt tio år sedan alla offentliga arbetsgivare för lojalitetsavtal som fungerar som munkavlar.

Men att dela ut ett Visslarpris ställer ju förstås stora krav eftersom det i alla skeenden inte bara finns en enda renodlad sanning. Sjukhusläkarföreningen vill ha ett ökat skydd både för visslare och de som utsätts för en visslare. Möjliga vägar är en stärkt sekretesslag, att en myndighet, tex Arbetsmiljöverket, får i uppdrag att efterleva skydd för visslare med ansvar för tillsyn av det rättsliga skyddet och att en tjänst som Visslarombud, som stöder uppgiftslämnare, inrättas i kommuner och landsting.

Utan öppenhet ingen utveckling

Dessutom måste vi på arbetsplatserna våga stötta de som vågar säga sin åsikt. Helt säkert är att det inte är bara en sanning som gäller, men utan öppna processer ingen utveckling. I år gick priset till två personer delvis med olika utgångspunkt.

Ett pris fick Vincent Ugarph i Hudiksvall där en protest i att värna om det egna sjukhuset resulterade i att han fick rätt om yttrandefrihetsfrågan hos JO, och också att många kollegor vågade stötta öppet.

Årets andra pris gick till Kerstin Lundgren i Falköping där det dels handlade om att hon efter protester fick tillbaka en nattambulans och i ett större sammanhang om tillgängliga resurser och kompetenser nattetid i vården men också hur det känns och vad det innebär att inte få kollegors eller chefers stöd i en fråga där man tycker att man agerat rätt för patienterna.

Så jag vill gratulera årets pristagare och hoppas att vi nästa år inte ska behöva dela ut det!

Karin Båtelson, andre vice ordförande i Sjukhusläkarföreningen