Krönikor
Hur undviker man att bli en sur gammal gubbe?
Johan Scheer, överläkare på ortopediska kliniken på Universitetssjukhuset i Linköping tilldelades Mogrenspriset i medicin 2024. Priset fick han för sitt arbete att utbilda läkare i de svåraste samtalen, som när den medicinska bedömningen går på tvärs med vad patienten själv vill. I sin krönika skriver han om att andas i fyrkant och om förhållningssätt som gynnar både patienterna och honom själv.
Hur undviker man att bli en sur gammal doktor? Frågan har varit en lågmäld följeslagare under hela min karriär. Det var min avhandlingshandledare som formulerade den för mig för 20 år sedan. Han försökte motivera mig och berättade att han forskade för att inte bli en sur gammal doktor. Jag förstod omedelbart vad han menade. Redan som kandidat hade man noterat dem. Ofta irriterade, med låg tolerans för dumma frågor eller jobbiga patientsituationer. Säkerligen olyckliga på jobbet.
Det finns förstås mängder av anledningar till att man tappar gnistan på jobbet, både sådana som har med arbetsmiljön och göra, men också egen sjukdom och ohälsa, egna personlighetsdrag. Allt samverkar till att putta en i en eller annan riktning. Själv har jag mer åren blivit mer och mer övertygad om att vårt svenska sjukvårdssystem i grunden har en struktur som inte ger förutsättningar för glädje på jobbet. Det är inte brist på vårdpersonal, de jobbar bara med annat än vård.
Vår drivkraft att göra det där lilla extra på jobbet varierar, men det finns få äkta incitament i offentlig verksamhet, förutom möjligen ett dåligt samvete. Principiellt får man lika mycket betalt hur effektiv eller motsatsen man är på jobbet. På alla nivåer. Nollkommafem procent högre lön än en kollega från ett år till ett annat är inte ett starkt incitament. Därför tror jag att mångas approach är att andas i fyrkant när man tänker på hur trög organisationen är och sedan hitta glädje i det kliniska jobbet. I de patientmöten man har, i de operationer man gör, eller i de intellektuella interaktioner man har med sina medarbetare.
Under min ST i ortopedi på 90-talet började jag fundera på hur man skulle förstå de där patienterna som hade ont överallt och som återkom gång på gång. Samtalen tog oändlig tid och man kom liksom aldrig i mål. Eller så var målet oklart för mig. Det fanns inget att operera, de hade provat fysioterapi under hur många år som helst och trots en varierande arsenal av smärtstillande (tarmadol på den tiden kom med extra låg missbruksrisk) så var deras upplevelse att de hade ett dåligt liv och ville ha hjälp. Och vi vill ju alla hjälpa. Det är det vi har tränat på. Hitta sjukdom, lindra den och i bästa fall bota.
Den här patientgruppen är kanske inte stor i numerär, men de kan sluka energi. För mig personligen har en av uthållighetsstrategierna i jobbet varit att förstå de här situationerna och hitta ett förhållningssätt som jag tror är bra både för mig och särskilt för patienterna. Tillsammans med min mycket goda vän och också psykiater, Åsa Kadowaki har vi föreläst om det här på läkarutbildningen i Linköping i 20 år i år. Grundhållningen är ganska enkel: man måste veta vad man står för.
Själv står jag för att opioidförskrivning till patienter med icke-malign kronisk smärta är dåligt för dem, liksom sjukskrivning utan något klart mål. Hittar jag ingen medicinsk orsak (kroppslig/psykiatrisk) till deras besvär måste jag kunna stå för den bedömningen och ha byggt upp tillräckligt med förtroende för att de ska förstå att jag säger det med omsorg om dem. För det är ytterligare en sak jag står för: att det är dåligt för patienter att låsas in i en tro/förhoppning att man ska kunna hitta en orsak när min bedömning är att det inte finns det. Med ytterligare provtagning, remisser till andra specialister, bilddiagnostik etcetera så låser vi bara in patienterna i en ofruktsam vårdsnurr. Vi talar om för dem vad det ”inte är” inte vad ”det är”. Vi ska däremot erbjuda dem råd i hur de ska hitta vidare i sitt liv MED sina besvär. Med hjälp av min kollega Åsa lär vi ut handfasta knep att navigera in sådana här samtal. Det är en färdighet man kan träna på, precis som allt annat.
Mitt sista ben att stå på är den medicinska nyfikenheten. Därför måste man få gnugga sina egna idéer med andra kollegor. I reflexion. Det vet jag att man gör bäst när man utbildar sig (och utbildar andra). Man går på möten och kurser och stångar det man tror att man vet mot det andra säger att de tror att de vet. Därför är det sorgligt att vi i Sverige inte har något krav på vidareutbildning efter att man fått specialistbevis. Det gör dels att man som läkare kan välja bort det som enskild person, dels att vår arbetsgivare också kan välja bort det. Inget av det borde vara möjligt. Ett ackrediteringskrav skulle göra att man inte som arbetsgivare vissa år kan välja bort att skicka sin personal på utbildning, vilket görs i tider av ekonomisk åtstramning, som nu.
Någonstans i det lilla livet på kliniken är nyfikenheten på den medicinska kunskapen i kombinationen med nyfikenheten på patienten nyckeln för mig att hitta energi i jobbet. Vad betyder vetenskap och beprövad erfarenhet i perspektivet av den hjälpsökande individen framför mig? Och har jag förmågan att förmedla det på ett sådant sätt att den individen känner sig trygg med att jag gör det för hens bästa? Som allt annat i livet är det en kamp mot de enkla utvägarna. Sur på jobbet? Ibland, men jag jobbar på att inte vara det.
Fotnot: Mogrenpriset i medicin, som delas ut av Mogrenstiftelsen, uppmärksammar varje år läkare som bidrar till en mer empatisk vård. Prissumman är på 250 000 kronor. Året 2023 gick priset till Marie-Louise Lydrup, kirurg och överläkare på Skånes universitetssjukhus för hennes särskilda omsorg om patienter som rehabiliteras efter cancer i bäckenet.
Tack Johan för dina tankar om en alltmer ansträngande vardag i vården och den inställning vi som verksamma i densamme ska ha för att klara av verksamheten och faktiskt bibehålla entusiasmen. Efter 43 års verksamhet som läkare och fortsatt aktiv, såväl inom sjukhusansluten- som primärvård, upplever jag att den kvalitet som jag skapar tyvärr inte styrs av undertecknad utan av den tid som verksamheten ger mig för att kunna ta hand om Greta 81 år. Har jag en tillräcklig tid för att guida Greta genom sin sjukdom och de möjligheter som den trots allt ger för ett gott liv så finns ingen bättre. Tyvärr med dagens obalans mellan uppdrag och resurser utan att ansvariga reagerar, ff a inom primärvården idag, så kommer situationen att bli allt prekär. Detta visas inte minst av de 800 000 personer i dagens Sverige som har tillgång till en privat sjukförsäkring.
Tack för din tänkvärda text. Lite deppigt initialt, man kan känna igen sig. Men det viktiga är väl att låta rätt saker få ta ens fokus och energi. Ska tänka på drivkrafterna. Gratulerar till priset!