Krönika

Hur ont gör smärta?

Jag tänker tillbaka på min förlossning. Jag hade haft värkar i 1,5 dygn och var så himla trött och sliten. Slutet närmade sig äntligen och jag mitt uppe i en krystvärk. Då skrek jag till. Barnmorskan tittade förstående på mig och sa: ”du är rädd”. Jag minns att jag blev jätteprovocerad. ”Nej, jag är inte rädd, jag har ont!”. Men hon stod fast vid sin övertygelse om att det inte var smärta jag upplevde. ”Nej, du känner ett tryck”, sade hon och jag hade inte kraft att diskutera saken mer.
Nu har vi läst om smärta inom neurologikursen och fått förklarat för oss att smärta är subjektivt och att det inte finns något objektivt sätt att mäta smärta. Patientens berättelse om sina upplevelser är det som gäller. Tydligen har det nu kommit studier som visar att fibromyalgipatienter har något problem med sina smärthämmande system. Det måste vara befriande för de här människorna att äntligen kunna visa upp att deras smärta inte enbart är inbillning för dem som tvivlar.
Och förresten, varför skulle inbillad smärta göra mindre ont? En klasskompis tog exemplet med en människa som hör röster. Det är också inbillning i den bemärkelsen att det inte kommer riktiga ljudvågor från omgivningen. Men vi tvivlar sällan på att det är verkligt för patienten.

Vår lärare berättade också om djur och hur man kan resonera kring deras smärta. Som icke-medicinare och djurvän har jag alltid inbillat mig att de flesta arter kan känna smärta. Att katter och hunder kan det ser jag ännu som en självklarhet. Men läraren sa att han var övertygad om att varelser som saknar hjärnbark inte känner smärta. Så trots att smärtsignaler kan gå i en daggmasks kropp och den vrider sig som om den hade ont är den inte medveten om sin smärta, menade han. Jag kan inte argumentera mot den poängen. Men jag skulle ändå ha svårt att sätta en daggmask på en krok.

Smärta drabbar på så många olika sätt så många människor och det verkar som att vi vet så lite om det. Läkare lindrar mycket smärta utan att veta om eller kunna bota orsaken.
Just nu har jag inte ont någonstans i min kropp. Då är det lätt att koncentrera sig på andra saker. Men det räcker med att jag har en blåsa i munnen eller ett trasigt nagelband som ömmar för att jag ska haka upp mig på det om och om igen. Jag kan inte föreställa mig hur det är att ha en ständigt återkommande eller ihållande smärta. Men den här kursen har gett mig nya insikter och en större ödmjukhet för den här typen av problem.
Min barnmorska kunde omöjligen veta hur jag upplevde mina värkar. För mig var det smärta, punkt slut. Jag hoppas att jag aldrig kommer att ta ifrån en patient tolkningsföreträdet när det gäller hans eller hennes smärtupplevelser.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-01

Tema: Pensioner / Sjukvårdsuppropen växer och sprider sig över landet / Ögonblicksbilder från Stockholmssjukvården / Porträttet: Yvonne Dellmark / Krönikor

Prenumerera