• 14 november 2016
• 3
• AV: Christine Takami Lageborn

En del verkar veta från början exakt vad för specialist de vill bli i framtiden och hålla fast vid det. Häromdagen gick jag med en ST-läkare i gynekologi som sade att hon vetat från första dagen på läkarprogrammet att hon skulle bli obstetriker. Det märktes att hon älskade sitt jobb. Hon var så rutinerad att jag först trodde att hon snart var färdig specialist. Hon var precis i början. Patienterna strömmade in en efter en på gynakuten och hon klagade inte det minsta över att hon inte fick någon paus på hela arbetspasset. Så som hon kände för gynekologi/obstetrik vill jag känna för min specialitet i framtiden.

Bland mina kursare tycker jag mig se den tydligaste skiljelinjen gå mellan de som vill bli kirurger/ortopeder och de som inte vill det. Ingen som jag känner som vill bli kirurg är samtidigt intresserad av psykiatri eller primärvård. Och vice versa. Det mest ovanliga kombinationen verkar vara att gilla både psykiatri och ortopedi. De som kan tänka sig internmedicin verkar generellt sett vara öppna för rätt mycket annat också. Primärvård, psykiatri, anestesiologi, geriatrik eller onkologi. Sedan finns det några som absolut vill jobba med akutsjukvård och de har siktet inställt på att bli anestesiologer eller akutläkare.

Vissa studenter ändrar sig under utbildningens gång. Som J som visste att hon absolut inte ville bli barnläkare, men som blev omvänd av pediatrikkursen och nu vill jobba med barn. Jag kunde tänka mig att jobba med barn även tidigare, men blev ännu mer sugen på det efter pediatrikkursen och obstetrikplaceringarna på förlossningen.

Det finns bland studenterna fördomar om vilken slags personer som jobbar inom olika specialiteter. Och det påverkar kanske också vilken specialitet vi  i framtiden väljer. ”Den specialiteten är intressant men jag skulle inte kunna jobba med sådana kollegor”, har jag hört folk säga om neurokirurger, övriga kirurger, psykiatriker, gynekologer och internmedicinare (med undantag för gastroenterologer som alla verkar tycka är supertrevliga).

Det vore kul att få veta hur många som blir den sorts specialist som de hade tänkt sig att bli under läkarutbildningen. I våras satt vi åtta tjejer från min gamla klass och firade deras T10-tenta när vi kom på idén att gissa varandras framtida specialiteter. Alla skrev ner på varsin lapp vad de trodde att de andra i sällskapet skulle välja för ST. Utan att titta lade vi sedan lapparna i ett kuvert som ska öppnas om 10 år. Det ska bli intressant att se hur många av våra gissningar som kommer att stämma.