• 12 april 2019
• 0
• AV: Camilla Starck

I januari i år häktades en sjuksköterska i Malmö efter att ha lagt ut 63 unga kvinnors gynjournaler på Instagram. Flera av kvinnorna hade släktband till sjuksköterskan. 2013 dömdes en läkare i Malmö för dataintrång i 19 unga kvinnors journaler där läkaren bland annat sökt efter känslig information från kvinnokliniker och från psykiatrin. Domstolen tolkade läkarens handlande som en utövning av heders­relaterad kontroll.

Bland oss läkare och bland annan vårdpersonal finns hedersvålds­utövare och förtryckare precis som i övriga samhället. Vård­personal som tror att det är moraliskt korrekt att inskränka andra människors frihet. Hur hanterar vi detta?

I möten med tjejer utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck har jag märkt att det finns en oro kring att söka sjukvård. En av anledningarna till denna oro är rädslan för att träffa någon inom vården som har kontakt med eller ingår i familjens nätverk. Ett annat skäl kan vara att någon i familjen arbetar inom vården och rädsla att denne via journalsystemet ska få reda på vad som sagts. Så länge de flesta vårdenheter saknar rutiner för bemötande av denna patientgrupp är det svårt att ge vård på lika villkor som till övriga befolk­ningen.

Ingenstans förstod man vilka försiktighets­åtgärder som behövdes i vårdkontakten.

En kvinna jag hade kontakt med hade under ett års tid försökt söka vård på olika vårdcentraler. Ingenstans förstod man vilka försiktighets­åtgärder som behövdes i vårdkontakten. Kvinnan hade ”kvarskrivning”, en skydds­grad över skyddade personuppgifter vilket innebar att hon var skriven på en tidigare adress i en annan stad. Flera landsting har rutiner för hur journal­föringen ska hanteras för denna grupp patienter, men det är få av oss som arbetar i vården som känner till att de finns. Den här kvinnan hamnade utanför välfärdssystemet eftersom hon trots funktionsnedsättande psykisk ohälsa inte lyckades söka vård. Det som försvårade situationen var att en av hennes anhöriga, tillika en av våldsutövarna, var läkare och hade försökt ta reda på var hon befann sig genom att använda journalsystemet.

En annan kvinna som sökte psykiatrin bodde med förövare som arbetade inom vården och önskade att besöken på mottagningen inte skulle journalföras. Det är ju vår skyldighet att föra journal och då patienten inte hade skyddat ID utan fortsatt levde i förtrycket saknades rutin.

När det gäller kvarskrivna patienter eller patienter som lever med sina förtryckare som förvägrar dem vård eller där anhörig vårdpersonal vill kontrollera vad som skett vid vårdkontakter finns möjlighet att anpassa hur vi arbetar. I flera landsting har man valt att hantera de här situationerna­­ genom att ett reservnummer skapas till patienten. Numret ska inte vara kopplat till patientens personnummer utan helt fristående från övrig journal. Patienten kan ta med numret vid samtliga vårdbesök som man inte vill att anhöriga ska känna till. I Östergötlands läns landsting kallar man det U-nummer, i andra landsting har man andra benämningar.

Det är i min mening välbehövligt att vi som kollegor pratar med varandra och ifrågasätter de värderingar bland oss som går emot mänskliga rättigheter. Jag tror att vi alltför sällan har de här samtalen med människor omkring oss, kanske allra minst med kollegor.

Det är sent men det är bättre att vi börjar nu än aldrig.

Jag har i mitt nätverk stött på kollegor som både tycker att det är fullt möjligt att kontrollera en kvinnas oskuld, trots evidens för motsatsen, och kollegor som tycker att äktenskapsbrott bör straffas med stening. Hur ändrar vi dessa uppfattningar om vi inte utbyter tankar och diskuterar öppet med varandra? Vi ska inte tro mindre om människor än att vi har förmåga att omvärdera våra ståndpunkter. Det går att ha respektfulla samtal om svåra ämnen.

Hälso- och sjukvården har i uppgift att ge vård på lika villkor för hela befolkningen. Vi behöver hjälpas åt att åstadkomma detta för de patienter som lever i denna typ av förtryck där personlig integritet saknas och för vilka mänskliga­­ rättigheter är en dröm. Det är sent men det är bättre att vi börjar nu än aldrig.