
Hur gör man för att forska vidare efter disputation?
Redan några veckor efter disputationen började hon sakna forskningen igen. Men hur får man bäst ihop det med både forskning och klinik i vardagen? Den frågan ställer sig Christine Takami Lageborn i denna krönika.
Det var en speciell känsla att äntligen disputera tidigare i år. Att komma till slutet av den långa resa som började med att jag sökte en doktorandtjänst termin 9 på läkarprogrammet till att stå och skåla med handledare, kollegor, släkt och vänner efter betygsnämndens positiva besked.
Jag valde att inte direkt hoppa på ett nytt forskningsprojekt. Efter en längre paus från ST:n var det kul att komma tillbaka till sjukvården och träffa patienter och anhöriga, lära känna nya kollegor och jobba i team. Men redan efter några veckor började jag sakna forskningen igen. Jag visste att det finns post-doc-anslag för kliniker som kan ge från några månader upp till tre års betald forskningstid (på halvtid). Däremot var det svårare att se hur jag långsiktigt skulle få ihop både forskning och klinik.
Mitt senaste försök till kombinerad tjänstgöring (50/50) gick mindre bra. Upplägget var två och en halv dag i specialiserad psykiatrisk öppenvård och två och en halv dag forskning per vecka. Jag hade aldrig kunnat ana hur mycket tid all dubbeladministration i att ha två arbetsgivare skulle innebära. Dessutom hamnade viktiga ärenden som egna och barnens vårdbesök alltid på forskningstid eftersom det var lättare att ta igen den förlorade arbetstiden senare. Det blev på kvällar, tidiga nätter och under helger. Trots att jag aldrig har jobbat så hårt har jag heller aldrig känt mig så otillräcklig på båda jobben.
Jag hade aldrig kunnat ana hur mycket tid all dubbeladministration i att ha två arbetsgivare skulle innebära Christine Takami Lagerborn
”Delade du upp varje vecka? Det upplägget funkar inte. Jag har testat allt”, sade en forskande ST-kollega senare när jag berättade att det hade varit kämpigt. Han ansåg att det enda som fungerar är längre perioder av antingen bara klinisk tjänstgöring eller bara forskning. Jag vet inte om han har rätt, men jag skulle avråda alla som har andra åtaganden privat (familj till exempel) från att göra som jag gjorde.
Det hade varit bra om det fanns en sammanställning med råd för hur vi kliniker ska göra om vi vill forska vidare efter disputation. När jag letat har jag bara hittat information om hur man kan börja forska som läkare och om hur det är att doktorera medan man jobbar kliniskt.
Under min forskar-AT-tjänstgöring träffade jag då och då specialister som var disputerade. När jag frågade om de fortfarande forskade blev svaret oftast ”nej” och när jag frågade varför svarade de ”det går inte att göra både och.”
Jag brukar tänka att det mesta är möjligt. Men nu står jag här med en ST-tjänst som redan varit pausad i två år på grund av doktorandstudierna. Jag vill inte vänta hur länge som helst på att bli specialist. En postdoktoral period är visserligen inte så lång. Men om jag lyckas bli docent efter några år till av forskning är det väl snarare dags att forska och undervisa mer efter det än mindre? Hur lång tid får en ST ta?
En överläkare och professor som jag rådfrågade nyligen sade att det brukar gå bra att forska och jobba kliniskt om bara viljan finns. Ja, min vilja är det inget fel på. Jag har för tillfället några veckors forskningstid för att avsluta pågående projekt och det känns tråkigt att perioden snart är slut.
Snart behöver jag bestämma mig för om jag vill forska vidare. Det känns som jag står vid ett vägskäl och antingen kan välja motorvägen mot specialistläkare eller den snåriga, mer osäkra vägen mot att bli forskande kliniker. Jag lutar åt att prova den senare.