Hur får man viktiga politiker att förstå sjukvården?
Vårt svenska sjukvårdssystem befinner sig i djup kris. Mycket av verksamheten styrs och drivs av inkompetenta chefer. Ekonomin skenar, väntetiderna ökar, kvaliteten minskar, vårdplatser saknas, personal saknas…
Jag har sett ganska många patienter dö i onödan – varje dag, varje vecka, varje år. Det beror på inkompetensen i de högre leden. Förvaltningsledningen. Politikerna. De vill inte att något negativt om sjukhusen ska komma ut. Man säger: ”Vi kan erbjuda allmänheten en trygg och säker vård”, eller också ”Jag kan av sekretesskäl inte uttala mig i det enskilda fallet”.
Jag undrar: ”Hur får man en politiker att tänka om? Eller att börja tänka?”
Själv har jag indirekt eller direkt kontaktat en del politiker, men det är svårt att nå dem. Med ett enda undantag saknar sjukvårdsministrarna under de senaste 100 åren sjukvårdsbakgrund (Sjukhusläkaren1/2018). Då måste man gömma sig, så klart. Andra får tänka.
Det går alltid att tillsätta enmansutredningar för att tysta aktuella frågor, och vid riktigt stora frågor kan man alltid bjuda in andra partier för diskussion. Men något väsentligt händer sällan. Vill man träffa politiker finns det alltid statssekreterare eller andra tjänstemän som kan skydda dem.
Men vem är det som dör? Jo, det är våra patienter, våra besökare, som vi har utbildat oss för att ta hand om. Som akutläkare ser man en hel del. Jag tänker exempelvis på en man i 50-årsåldern som sökte vården på grund av en urinvägsinfektion. Han hade feber och frossa och fick ligga i ett rum mittemot sjuksköterskeexpeditionen. Men de var inte många i tjänst på akuten. Det fanns inga ekonomiska medel till att ha fler än fem i personalen under nätterna. Patienten var klassad som ”gul prioritet” (näst lägsta prioritet), men skulle som sådan ha tillsyn med vissa mellanrum. Men det var ingen som hade tid med det, personalen räckte inte till. Akutmottagningen var proppfull. Han dog på sitt rum, ensam och osedd i sin sepsis (blodförgiftning).
Jag har sett ganska många patienter dö i onödan – varje dag, varje vecka, varje år. Det beror på inkompetensen i de högre leden. Förvaltningsledningen. Politikerna.
Alla dör naturligtvis inte på en akutmottagning. Man kan dö i väntrummet också, eller på avdelningen. Om man hittas medvetslös i väntrummet, det vill säga säckar ihop bland de andra väntande, får man ofta en god och adekvat vård strax efter. Men ofta är det sjuka organet då redan förstört, exempelvis av en hjärtinfarkt. Överlever man, så har man i fortsättningen ett skruttigt hjärta utan pumpförmåga. Inte kommer sådant ut, vi lever ju i en tystnadskultur. Men jag kan skriva nu, som inte är där!
Många dör istället på sin vårdavdelning. Det blödande magsåret, där blodvärdet skulle kontrolleras varannan timme, hanns inte med på avdelningen. Istället blev patienten allt blekare och dog i en sista blodkräkning. Dessa exempel är direkta konsekvenser av dålig politisk och administrativ sjukhusledning. Det är inte personalens fel. Alla gör så gott de kan.
Hela konstruktionen av den svenska sjukvården behöver göras om. Vi har sedan 30-35 år plågats av NPM (New Public Management). Det innebär att ett administrativt styre har tagit över den medicinska kompetensen, som gradvis suddas ut och tvingas bort. Från dessa amatörer upp till högsta politiska nivå saknas den reella sjukvårdskompetensen.
Hur får man politikerna att tänka om? Jag undrar uppriktigt om det är möjligt. Men vi blir ständigt allt fler i ”Nätverket mot olämplig styrning av hälso- och sjukvården”. Förr eller senare ska vi lyckas! Hippokrates etiska regler och medicinsk kompetens måste få råda.
Jag blir stum när jag läser dina rader. Detta skrivet 2018 och förmodligen är situationen inte bättre idag, efter vad manförstår ifrån media. Skall förändring ske måste den komma inifrån, från personer som i sitt dagliga arbete ser och vet hur läget är. Tack för bra artikel
Mycket BRA och SANT. Otroligt att det inte finns kompetenta ansvariga! Var finns dessa? Vilka är ni som vanstyr detta så viktiga? Vad sysslar ni med?
Riktigt bra artikel!
44.000 administratörer på 35.000 aktiva läkare. Det är vad New Public Management har lett fram till. Den maktförskjutning från professionen till en svällande byråkrati förklarar tillståndet på sjukhusen. Och byråkratins målsättning är att införa försäkringsfinansierad sjukvård. Då sitter läkaretiken trångt till och rätten till vård efter behov kan vi glömma.
STOPP OCH BELÄGG
Tack för att Du ? belyser detta enorma problem, som det faktiskt skulle kunna gå att förändra om politikerna och övergripande sjukhusledningen verkligen ville. Tacksam om Du fortsätter att kämpa för en vård värd namnet.
Tack för att du skriver hur det är. Tack <3
Mycket väl skrivet! NPM som styrande princip måste avvecklas, annars kommer inget att förändras. Skottland redan genomfört en sådan avveckling med utomordentligt resultat: https://www.aftenposten.no/norge/i/PRb9e/Skottland-tok-sykehusene-tilbake
Mer detaljer finns här: http://www.velferdsstaten.no/Tema/Markedsretting/offentligstyring/?article_id=102986
Tyvärr är detta lysande exempel näst intill okänt för de flesta. Man kan undra varför?
Så sant.Folk dör i köer, väntrum och på avdelningar eller hemma p.gr.av sjukvårdskrisen men de ansvariga visar mer strutsbeteende än strutsarna själva.L
ångt därnere i sanden där dom stuckit ner sina huvuden hör man dom oupphörligt mummla: ”Det saknas lite sjuksköterskor och läkare men ingen fara på taket.Vården är patientsäker.Det har vi stiftat en lag om”.