Hudnära studier
Jag satte mig ner med mitt livs första hudpatient. Det var kursens andra dag och min erfarenhet av ämnet var ytterst begränsad. Jag började som vanligt med att fråga varför hen sökte, hur länge besvären suttit i, ärftlighet, tidigare sjukdomar, läkemedel och så vidare. Till slut sade patienten: ”Du kanske vill se hur det ser ut?” ”Ja, jo, det vore nog bra”, svarade jag. Patienten tog av sig tröjan och visade. ”Jaha, okej”, sade jag. Jag funderade över hur jag skulle beskriva förändringen i journalen. Papel eller nodulus? Jag tog fram linjalen och mätte. Antecknade i mina papper. Sen kom min lärare in. Han tittade kort på patienten med lampan och sade sen: ”Helt ofarligt”. Efteråt träffades vi alla studenter i min grupp och berättade om våra respektive patientfall. Därefter fick vi träffa alla patienterna tillsammans och läraren berättade hur vi skulle tänka. (Patienterna var förstås i förväg beredda på att de skulle få träffa en massa studenter). Slutligen fick vi feedback från läraren på hur väl vi formulerat oss i journalen.
Vi kommer att få göra om denna övning två gånger till. Det kan bara bli bättre. Redan nu har jag mer koll på de olika hudsjukdomarna, hur de ser ut och hur ska behandlas. Den här kursen har fått väldigt bra omdöme av tidigare studenter. Det känns att våra lärare är måna om att lära oss så mycket matnyttigt som det går på tre veckor. Patienter med hudbesvär, hudsjukdomar eller hudskador kommer vi alla möta i vårt framtida yrkesliv. Och vi kan ju inte remittera alla till dermatologer. Särskilt inte när vi jobbar på vårdcentral.
Många i klassen verkar redan ha fastnat för dermatologi och venereologi. Jag kan förstå att de lockas. Få åkommor orsakar så stort psykiskt lidande som hudsjukdomar. Och det finns möjlighet att lindra dessa problem även om de inte helt kan botas. Patienterna är dessutom i alla åldrar. Från den nyfödda med hemangiom till de äldre med aktiniska keratoser.
