Hejdå preklinåren!
Den stora tentadagen började med att mitt namn inte fanns med på listan över salsplaceringen när jag kom till KI kl 8:15 i tisdags morse. Så kan det lätt bli när man haft uppehåll och läst en halv termin ett år och nästa halvan ett annat. Man glöms bort i listorna. Men det löstes snabbt med att jag fick överta en skrivningsplats från någon som hade sitt namn där fast hon egentligen inte skulle vara där. Folk kommer och går så mycket mellan terminerna så det kan inte vara lätt för adminstratörerna. Av dem som började i min gamla klass vet jag någon som hoppat upp en termin, ett par som nu går en termin under, några till som går två terminer under och vad jag vet är vi tre i min klass som egentligen började i januari 2010.
Hur som helst. På bordet framför mig låg två ett lila häfte med rubriken ”Integrerad deltentamen 316 A”. På given signal fick vi alla börja. Det första temat var ”Sviktande organfunktion vid åldrande”. Frågorna behandlade hjärtsvikt, erektil dysfunktion, Alzheimers sjukdom och styrketräning. Jag förstår varför man får ett begränsat svarsutrymme på ett tydligt inrutat papper där det inte är tillåtet att skriva utanför marginalerna. Jag hade knappt någon plats kvar på första frågan när jag insåg att de frågade efter något annat än vad jag hade svarat på. Det var bara att sudda. Tur att jag inte skrev med bläck.
Nästa tema var ikterus. Jag blev glad när jag såg det. Det kombinerade flera av mina stora intresseområden: virologi, immunologi och leverns sjukdomar.
Jag kände mig ganska nöjd när jag lämnade in förmiddagstentan och gick på lunch. Några valde att plugga lite på lunchen, men jag tog en uppfriskande promenad runt KI i stället med en klasskompis och pratade om annat. Min erfarenhet är att det sällan lönar sig att panikplugga det där lilla extra precis inpå en tenta… Ett undantag var dock ett gäng grabbar i min förra klass som under lunchrasten på termin-ett-tentan bestämde sig för att repetera somiternas uppbyggnad och funktion. Jag valde att inte lyssna. Sen kom det en fråga om precis detta direkt efter lunch. De var glada, men jag var lite sur att jag inte hade passat på att lyssna och memorera exakt hur många somiter som finns från början.
Efter lunch fick vi ett grönt häfte. Temat var nu ”Militärläkare i Afghanistan med olika utmaningar” följt av ”Inflammationens brännande mysterier”. Jag som liksom många andra läkarstudenter drömmer om att en dag jobba för Läkare utan gränser blev jätteglad för det första temat. Det var ju inte samma sak, men lite närliggande i alla fall. Den här gången täckte examensförfattarna in etiken i att jobba med intervention i sjukvården, cellbiologiska och molekylerna mekanismer som avgör varför personer reagerar olika på träning och viktminskningsprogram, hjärtflimmmer, diabetes och skottskador. Jag kände mig fortfarande ganska lugn i tron att jag på de flesta frågor kunde svara något som i alla fall låg i närheten av de efterfrågade. En poäng här och lite fler där…
Sist kom jag till temat om inflammation. Kanske var det för att jag var trött, men jag insåg i panik att jag inte förstod alls var de frågade efter. Jag såg framför mig att jag tappade 20 av 20 möjliga poäng på detta delmoment. Man behövde totalt 53 eller 54 poäng av 80 för godkänt. Skulle det räcka ändå? Antagligen inte. Men jag lugnade mig och bestämde att jag skulle skriva vad jag kände passade under varje fråga och sluta bekymra mig så mycket. Jag tänkte att man i alla fall borde få lite poäng om man visar att man förstått ”grejen” med inflammation.
Efteråt satt jag och pratade med några i klassen. Skrivningen skulle följas upp med en muntlig examination/genomgång av tentafrågorna dagen därpå. En oroade sig för om man förväntades kunna svaret på alla frågor till muntan. Han och en kursare skulle hem och plugga lite extra på frågorna. Jag kände mig alldeles för trött i hjärnan för det. Men det kanske var lite klokt av dem. Våra muntliga examinatorer (vi var uppdelade i små grupper om cirka åtta i varje) var noga med att vi skulle visa att vi kunde både detaljer och resonera om den stora helheten på frågorna. Men jag upplevde det mest som att de ville att vi skulle få med oss viktiga insikter om den teoretiska kunskapen när vi nu går in i det kliniska blocket av läkarprogram. Examinatorn drog till exempelsen liknelsen att det i Sverige är klokare att misstänka att det är en häst och inte zebra om man hör ljud av hovar utanför fönstret. Detta appropå att jag hade skrivit insulinom som en möjlig differentialdiagnos på en fråga. Tydligen har läkarstudenter ibland en tendens att glömma hur vanliga respektive ovanliga olika sjukdomar är när de kommer ut i kliniken. Det kan ju till exempel vara bra att utesluta diabetes innan man tänker insulinom till exempel.
Nu är det hur som helst över (förutsatt att jag inte behöver omtenta i augusti). Preklinfest i morgon och sen är det sommarlov!
