Krönika

Hårdare klimat får tystnaden att växa

"Att arbeta som läkare innebär att ta parti för de svaga, de utsatta, de sjuka. Genom att gå samman i ett fackförbund kan vi gemensamt föra fram de utmaningar som finns för att alla medlemmar ska kunna arbeta säkert och under rimliga förhållanden", skriver Lars Rocksén i en krönika.

”Var väldigt försiktig med hur du uttrycker dig och var aldrig ensam i din kritik.” Det var bland det första jag fick höra från omtänksamma kollegor när jag för första gången var väldigt publik med kritik mot en omorganisation som på sikt skulle leda till kraftiga försämringar. Det är mer än tio år sedan.

Den ledstjärna jag och mina fackliga kollegor siktade mot var att vi skulle kunna stå rakryggade efter att alla beslut blivit fattade och nedskärningarna genomförts. Tanken var att vi skulle stå för det som var rätt även om det var obekvämt. Vår intention var att ge en röst även åt de som inte hade en. Det har varit tufft i episoder och under en period gick det ut information om hur politikerna skulle sluta tala med oss för att all information till och från personalen enbart skulle ”gå i linjen” och att vi inte skulle få ha direkta kontakter.

Men vem skulle annars ha berättat vilka konsekvenserna skulle bli?

Det är nämligen alltid patienterna som blir hårdast drabbade. Det slår hårdast mot dem som är sjukast, äldre, svaga och barn. Patienter med funktionsvariation och kanske framför allt de med psykiatrisk sjukdom. Det sägs att man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Man måste ha en anhörig som kan orka vara stark och hitta sin väg fram genom ett system som inte klarar av att vara medmänskligt eftersom det mesta är reducerat till siffror och diagnoskoder. Därför är det viktigt att någon fortsätter ge dem en röst, de som inte annars hörs.

Jag har mött tystnaden många gånger under de senaste åren i diskussion med kollegor. För att komma framåt i karriären krävs att man är en duktig och lydig medarbetare. Det blir viktigt att inte sticka ut eller vara för tydlig med sina åsikter. Kanske nekas man den fortbildning som tidigare var utlovad, får inte riktigt den löneutveckling som övriga kollegor fått eller får inte sin ledighetsansökan godkänd. Kanske blir man nekad tid till akademisk forskning eller inte medbjuden på möten för att diskutera resursproblematik när man tänker berätta hur verkligheten ser ut. Kanske blir man till och med inkallad till chefen för ”klargörande samtal” med både HR och facklig representation närvarande. Det är så en tystnadskultur växer fram.

Men vem ska annars våga tala om problemen i vården om inte ens vi läkare vågar?

Samtidigt har samhället och debatten hårdnat i Sverige. I somras gick jag förbi Donners plats i Almedalen i samband med att ambulansen lämnade platsen. Jag kommer fortfarande ihåg megafonen som ropade ut att alla som sett något skulle stanna kvar för att lämna vittnesmål. Då visste vi inte att det var en mördare som medvetet riktat in sig mot det allmänna samtalet i Almedalen – där två starka kvinnor med tydliga röster var specifikt mål.

På sociala medier hängs namn och adress ut för att mer eller mindre uppenbart hota familjen och de närmaste. Arbetsgivare får anonyma tips för att skapa konsekvenser som gör att man tystnar. Drevet drar mot individer efter mer eller mindre aktiva feltolkningar för att skapa en hotfull stämning, vilket gör att starka röster tystnar. Värst är alltid den hårda retoriken mot kvinnor, alltid värst och ofta med anspelningar på sexuella hot.

På andra håll i världen pågår fullständigt vidriga nationellt sanktionerade aktioner för att tysta oliktänkande starka röster för grundläggande rättigheter. I Iran växer protesterna mot förtryck mot kvinnor och vedervärdiga scener kablas ut. I Ukraina pågår brott mot mänskligheten med tortyr och tecken på folkmord.

Att arbeta som läkare innebär att ta parti för de svaga, de utsatta, de sjuka. Genom att gå samman i ett fackförbund kan vi gemensamt föra fram de utmaningar som finns för att alla medlemmar ska kunna arbeta säkert och under rimliga förhållanden. ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft, samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Det är första artikeln FNs förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den innehåller 30 artiklar av grundläggande rättigheter som människor har rätt till, utan åtskillnad av något slag.

Om inte vi läkare kan uttala oss om människors lika värde, vem ska det då?

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2022-05

Beläggningsgrader – överfullt på många kliniker år efter år / Informationsdriven vård i Halland / Offentlig vård möter privat aktör / Krönika: Hårdare klimat får tystnaden att växa / Pensionen – vad innebär förändringar i avtalet? / Hallå Där – Professor Ann Hellström

Prenumerera