Hamam och vetenskapen
I 30-årspresent fick jag och sambon ett presentkort för besök på hamam, ett slags turkiskt badhus som sedan några år tillbaka finns på Lidingös norra udde.
I helgen passade vi på att åka dit. Det skulle bli en skön avkoppling från studierna tänkte jag.
I besöket ingick en behandling. Den bestod i att man skulle ligga på en marmorhäll och bli skrubbad och intvålad, schamponerad och sköljd med kallt och varmt vatten om vartannat.
I vanliga fall brukar jag vara den som tycker den här typen av avkopplande och helande behandlingar är behagliga och därmed basta. Jag har nöjt mig med någon slags diffus idé om att det säkert att bra för kroppen och själen.
Men den här gången kunde jag inte låta bli att fundera på vad som egentligen sker när man får massage eller skrubb eller andra må bra-behandlingar. Vilka nerver, signalsubstanser, hormoner eller annat är inblandade? Gör det verkligen bara nytta?
Skulle man som läkare kunna rekommendera hamam åt någon slags patient? Och vilka skulle då särskilt ha nytta av det?
Funderingarna fick mig att inse att jag inte längre är en renodlad humanist. Jag börjar lägga mig till med ett kritiskt naturvetenskapligt perspektiv.
Det gillar jag.
