"Kan jag göra så här utan att bli hämtad av polisen?"
Chocken över anestesibarnläkarkollegans spektakulära gripande med fyra poliser, det utdragan hätningsförfarandet och alla olika motstridiga uppgifter om vad som egentligen hänt har trängt djupt in i medvetandet hos alla. Saken har ytterligare kryddats av en åklagare som tvärsäkert har uttalat sig om ”mord”, ”hindra undanröjande av bevis” vilket har gett en rent surrealistisk känsla.
Alla pratar om detta, TV, tidningar, kollegor, vänner, grannar, folk i affären… Inläggen på nätet är många och de flesta verkar vara allmänt förfärade och ledsna över det hela. Det finns ett färre antal otäcka kommentarer av typen att läkare tror sig stå över lagen…
Vad som egentligen har hänt och varför är inte klarlagt men den omedelbara effekten blir ett dramatiskt bakslag för patientsäkerheten. Det går fort att rasera.
Den medicinska vardagen handlar om liv och död, friskt och sjukt, där många avgörande beslut inte har något säkert facit förrän i efterhand.
Den känsla som spridit sig bland många av landets läkare, framförallt de som behandlar svårt sjuka människor många gånger i livets slutskede, kan bli förödande.
Risken att man inte vidtar några åtgärder utan att kontakta flera kollegor vid minsta lilla beslut, att man börjar göra extra undersökningar och prover bara ”för säkerhets skull”, eller helt avstår från behandling eller undersökning som kortsiktigt kan ses som det minsta riskfylld för patienten.
Och att utsiktslös livsuppehållande behandling dras ut i det oändliga.
Oavsett vad saken gäller eller hur domen blir, så har händelsen satt igång ett enormt ifrågasättande från alla håll och det gäller flera frågor.
Vi måste se till att vårdpersonalens professionella agerande inte på något sätt kan ifrågasättas civilrättsligt utan föregående professionell medicinsk bedömning. Det innebär att vi måste ha ett tydligt granskningssystem för vården som inger förtroende bland både läkare, vårdpersonal och allmänhet.
Vi måste också ha en öppen debatt om vård i livets slutskede så att det inte lämnar utrymme för allmänt tyckande och troende.
Vi behöver ockå återfå förtroendet mellan vårdpersonal och rättsväsendet.
Karin Båtelson, 2 vice ordf Sjukhusläkarföreningen
Nu väntar vi bara på domen. Man kan inte ropa hej.. men det verkar ju som nästan alla anser att inget brott är begånget. Utom åklagaren möjligen.