Glaukom, terror och läkaren i samhället
Vi har nu läst klart momentet oftalmologi. Jag som är närsynt tänkte att det skulle bli ganska kul att lära mig mer om ögonen och om synfel. Men vad positivt överraskad jag blev av att det var ännu mycket roligare än jag hade trott. Att två så små organ rymde så mycket intressant och så många möjliga subspecialiseringar! Och att det fanns ett ämne som heter neuro-oftalmologi som handlar om synen och hjärnan var en intressant upptäckt. Men tydligen är jag långt ifrån ensam om att tycka att ögon är ett spännande område. ST-tjänsterna är visst hett eftertraktade och det finns ingen möjlighet att vikariera där före AT. Hur som helst är jag just nu ganska så övertygad om att jag vill jobba med någon läkarspecialitet som berör hjärnan – och det är ju i och för sig ganska många som mer eller mindre berör hjärnan…
Men det var samtidigt lite svårt att helhjärtat koncentrera mig på glaukom, irit och konjunktiviter när det samtidigt skedde ett terrordåd i Paris, blev förhöjd terror-beredskap i Sverige och en sällan skådad medial massbevakning av en efterlyst man. Vad snabbt det gick att skapa rädsla och osäkerhet hos människor. Jag slets själv med i osäkerheten och började fundera på om jag verkligen skulle gå på bio, ta tunnelbanan via t-centralen eller äta på restaurang den kommande veckan. Jag kan inte minnas att medier varit så på hugget i rapporteringen med extrainkallad personal och extra nyhetssändningar sedan tsunami-katastrofen. Med all respekt för att min något pluggtrötta hjärna glömt något däremellan.
Inom ämnet Professionell utveckling (PU) har vi en reflektionspunkt som heter ”läkaren i samhället”. Varje termin sedan starten har vi med våra mentorer fått prata om hur vi ser på våran förmåga på detta område. Jag brukar lyfta bloggandet som ett exempel på att jag når ut med mina tankar och reflektioner. Men jag skriver ju mest för läkare och läkarstudenter så frågan är om jag når ut i ”samhället”? Någon som verkligen kan slå sig för bröstet på den här punkten är ju Susanna Charboti som startat medicinsk hjälp på Centralen i Stockholm. Hon berömdes också av den avgående PU-ordföranden när vi hade PU-dag nyligen.
Till PU-dagen kom också Migrationsverkets operative chef och ställföreträdande generaldirektör och föreläste för oss. Det är tydligen tradition att han kommer och föreläser för läkarstudenter om hur Migrationsverket jobbar. Det kändes synnerligen relevant nu när det talas om flyktingkris i hela Europa. Han spräckte många myter och beskrev med glasklar tydlighet hur flera journalister misstolkat och missuppfattat milt sagt ganska mycket. ”Hur mycket invandring tål Sverige?” var tydligen en rubrik på en valdebatt i tv senast det var riksdagsval. Helt fel tänkt! menade vår föreläsare och fortsatte retoriskt: ”hur mycket kärlek tål Sverige?” och visade bilder på förälskade par från olika länder som bosätter sig i Sverige, ”hur mycket kompetens tål Sverige” fortsatte han och syftade främst på högutbildade människor som berikar det svenska näringslivet. Sedan beskrev han också hur strikt och beräknat vi tar in så kallade kvotflyktingar. De hämtas till Sverige från flyktingläger, ett visst antal varje år och inte en endaste individ mer. Slutligen beskrev han asylrätten som innebär att Sverige ska ge uppehållstillstånd till den som kommer till Sverige och bedöms vara flykting enligt FN-konventionen eftersom vi har skrivit under denna konvention.
Jag är numera ganska van vid att höra hur illa journalister sköter sina jobb. Det är många av våra föreläsare genom åren som gått hårt åt medier eller skojat om deras inkompetens. Varför pratar han med mig som läkarstudent om detta? tänkte jag. Den här föreläsningen hade jag ju behövt på journalistutbildningen! Efteråt gick jag fram och frågade om han kunde tänka sig att föreläsa på journalistprogrammet. Han verkade förvånad och ursäktade sig lite angående sin kritik av journalister, han väntade sig inte att en sådan skulle sitta i publiken. Men han var positiv till idén.
Jag mailade senare till studierektorn på journalistprogrammet och föreslog att de skulle bjuda in honom som föreläsare. Efter någon dag fick jag svar att de tyckte att det var en bra idé och skulle kontakta honom. Se där! Kanske gjorde jag en lite insats där för mer pålästa journalister i migrationsfrågor i framtiden. Så till nästa val kanske frågorna är lite mer slipade och relevanta? Man kan ju hoppas. Undrar om det ger mig ett litet plus i kanten i kolumnen ”läkaren i samhället”.
1966 gick jag ögonkurs i Lund, vikarierade därefter i Jönköping hos professor Sjögren, (Sjögrens syndrom) fantastiskt fin erfarenhet, bodde på sjukhuset, jour varannan dag. 1968 var jag på Morefield Eye-hospital i London 4 månader, hade fått ett rekommendationsbrev av professor Erik Palm i Lund. 1969 blev jag med.lic. 1978 – 1979 arbetade jag som neurokirurg på Södersjukhuset i Stockholm 6 månader, jour var femte dag. 1979 blev jag färdig ögonspecialist. 1980 hade jag ett fellowship på New York Eye and Ear hospital i New York. Mycket bra kirurgisk utbildning hos en duktig ögonkirurg.
Ögon är en mycket givande specialitet. Nu är jag 75 år. Pensionerad. men åker till Paris i maj 2016 för deras årliga ögonmöte, har varit medlem i franska ögonläkarförbundet sedan 1988.