• 03 mars 2011
• 3
• AV: Dr Snake

Att finansiera sjukvården efter ett ökande antal äldre är både dyrt och besvärligt. Eftersom det enda politiskt säkra sättet att förhindra åldrande är att låta folk dö så är det är ingen uppenbart framkomlig politik.

Trots det är ingen villig att betala för det hotande framtidscenariot, varför frågan helt sonika döljs på sinnrika sätt av beslutsfattare på olika nivåer.

En väg tycks vara att ta bort alla vårdplatser. Då dör ju folk hemma istället. Ofta funna i vardagsrummet efter ett par veckor, så uppsvullna att dom som till slut bryter sig in tror att de är en fåtölj.

Gamla människor är ju dessutom, även när de lever, besvärliga i största allmänhet. De retar upp sig på allt som händer i omvärlden och den värsta katastrof som kan hända dom är att sitta i drag.

I alla lägen säger de precis vad de tycker eller så snarkar dom. För tionde gången firar de sin sista jul. Ger man dom en present är den vänligaste frågan man kan få om man har kvittot kvar. Och om inte, funderar de på vem de ska ge bort den till.

Denna åldriga art som alltså har begåvats med den olyckliga kombinationen att ha både hjärna och rösträtt är förstås ett stort hot mot hela vårt samhälle.

Trots greppet med att ta bort vårdplatser blir akutmottagningarna av och till lika fulla som Egypten var av gräshoppor eller mer modernt uttryckt, som Tahrirtorget. De äldre som ligger där är ju oftast levande och envisas därför med att få både vätskebrist och liggsår om de får vänta lika länge som alla andra, vilket är irriterande och ser illa ut i statistiken.

För att lösa detta har man därför hittat på olika ”snabbspår” in på vårdavdelning för att snabbt få rent på akuten. Informationsavdelningarna har haft fullt upp med att hitta på skojiga namn för att maskera den verkliga avsikten och dessutom pigga upp både anhöriga och anställda.

Kommer man in med en färsk stroke så blir det snabb inläggning via den sk Hjärnvägen. För uttalad blodbrist blir det istället Järnvägen. Här har man dock protesterat eftersom namnet uppges ge en känsla av att man inte ska komma nånstans alls.

För ett lårbensbrott gäller Höftleden. Och för den som bara är lite otäckt gammal sådär i största allmänhet så finns Ålderstigen.

Men sen har det varit svårare att komma vidare och informationsavdelningarna kämpar nu med att kläcka nya fräscha idéer. För diabeteskoma…. Socker-röret? Akut depression…Tårkanalen? För de som somnat med cigarett i läsfåtöljen…Ihjälb-rännan?

Väl inne är de gamla också många och från ett sjukhus rapporterades nyligen att personal tvingats förse patienter med kastrullock och skedar för att vid behov kunna kalla på hjälp där de låg instoppade i skrymslen och vrår. Uppgiften dementerades förstås omedelbart och det begriper ju vem som helst att personalen aldrig skulle dela ut kastrullocken utan kastrullerna, som man kan kissa i direkt.

Däremot finns en misstanke om att den bräckliga generationen inte alls är så bräcklig i verkligheten. En till synes skör liten dam kom in till sjukhuset för en envis andnöd som inte gett med sig trots flera veckors örtintag och ångkok.

Vid ankomsten till sjukhuset visade det sig att hennes lungor var oskuldsfullt vita vilket är bra på obduktion men inte på röntgen. Röntgenläkaren, som alltid rädd om sin fina avdelningsstatistik med 100 procent överlevnad, satte vid åsynen av bilderna förskräckt på patienten en syrgasmask och larmade akutteamet för borttransport.

Strax därefter var den lilla damen omgiven av andfådda intensivister som oroligt lutade sig över henne övertygade om att hon i vilken sekund som helst skulle vara i behov av omedelbar återupplivning.

Den lilla damen som faktiskt inte kände sig speciellt sjuk och framförallt inte på något sätt sämre än före röntgen, svarade förundrat på deras bekymrade frågor, bakom den brusande ansiktsmasken uppskruvad till maxflöde med ren syrgas:

– Jo tack, jag mår bra, men här blåser så….