
Glad att jag hann få göra AT
"Som narkosläkare måste man älska att sticka". Min handledare för dagen lyckas få in en pvk på en svårstucken patient och ser nöjd ut.
Anestesi- och intensivvård ligger på min topplista över framtida drömspecialiteter så jag är extra nyfiken inför min placering där på AT. Jag provar på att sticka, injicera, dra upp läkemedel, hålla fri luftväg, ventilera och får även utföra ett par andra procedurer. Jag upplever lyckokänslan när det kommer blod eller likvor som det ska och hela proceduren blir smidig eller när en sövning lyckas helt enligt plan.
Jag får hänga med kvällsjouren och se kritiskt sjuka patienter på IVA, höra överläkarna göra svåra etiska avvägningar och se hanteringen av en akut situation med en försämrad patient. Däremellan hinns det med många trevliga fikastunder.
Som läkarstudent såg jag AT mest som en transportsträcka till det efterlängtade legget och till att få börja rikta in mig mot ett område som lockade mig. De specialiteter som inte tilltalade mig under utbildningen trodde jag mig kunna stryka från framtidsplanerna.
Kirurgi/ortopediterminen på utbildningen sammanföll för min del med en intensiv småbarnsperiod hemma och en konstant känsla av att inte räcka till varken som förälder eller student. När en i kursledningen sade att det var uppenbart vilka läkarstudenter som var blivande kirurger – det vill säga de som stannade kvar långt utöver schematid för att vara med på operationer – bestämde jag mig för att kirurgi och ortopedi inte var något för mig. Så någon mer erfarenhet av dessa specialiteter hade jag inte fått om det inte vore för AT.
Men nu står jag där på kirurg- och ortopedakuten och bedömer buk-, skelett-, muskel- och ledsmärtor. Och nu ser jag charmen med de här specialiteterna. Tillfredställelsen i att hitta något i status som går att åtgärda direkt, såsom att få reponera en fraktur eller suturera en sårskada. Eller i att misstänka ett tillstånd som sedan verifieras radiologiskt och därefter kan åtgärdas genom operation, såsom en appendicit, ileus eller en höftfraktur. Och tryggheten i att ha prover och radiologi till stöd för sin bedömning till skillnad från psykiatrin där inspektionen och anamnesen var allt.
Ett annan inriktning som jag inte övervägde som läkarstudent men som jag fann oväntat intressant nu på AT var radiologi. En väldigt trevlig specialitet med mycket stöd, utbildning och intressanta diskussioner mellan kollegor. Och med en central roll i diagnostiken. Jag förstår nu de som berättar att de fastnade för sin specialitet först under AT.
Oavsett vad jag väljer att specialisera mig inom senare inser jag nu det stora värdet i att ha fått jobba efter examen inom andra områden. Det är bra att blivande psykiatriker har stått på akutrum och bedömt svårt sjuka patienter, att blivande kirurger har mött suicidnära patienter och att aspirerande ortopeder har handlagt akut bröstsmärta. För patienter kan söka med lungemboli på psykakuten, med djup depression på kirurgmottagningen eller med aortadissektion på ortopedakuten.
Det är sorgligt att denna fantastiska introduktion till läkaryrket, och unika chans att känna efter en gång till vad man vill, inte kommer att finnas kvar i framtiden. Jag hoppas att BT kommer att kunna ge åtminstone lite av det som vi i de sista AT-kullarna får.