Fråga mycket men fråga bra
Nu har jag formellt blivit en AT-läkare. Tillsammans med elva andra före detta vikarierande underläkare före AT från akutår, kirurgakut, narkosår, gynekologi, geriatrik, psykiatri, beroendevård, ÖNH, internmedicin och neurologi har jag under två veckor fått repetera anestesi/intensivvård, kirurgi, urologi och ortopedi samt hört på föreläsningar från en bland annat en radiolog, en hygienspecialist och några medicinska sekreterare. Vi har också fått träna A-HLR och informerats om katastrofberedskap. Vi fick träffa några ur ledningsgruppen på sjukhuset och avslutade intron med några praktikdagar på akuten och på en avdelning.
Flera gånger under intron har jag hört betonas att AT är en utbildningstjänst. Det känns smått surrealistiskt med tanke på att de flesta AT-läkare, i alla fall i Stockholm, redan vikarierat efter examen i flera månader utan särskilt mycket utbildningsfokus eller handledning. ”Lyxigt”, som en i gruppen uttryckte det.
Jag har fått en egen handledare för kirurgblocket och hon ber mig fundera på vad jag vill få ut av mina placeringar inför vårt första möte. Spontant tänker jag att jag vill se så mycket som möjligt, göra så mycket som möjligt och lära mig så mycket som möjligt. Men jag ska försöka bli lite mer specifik än så till dess att vi ses.
Jag frågar min seniora AT-kollega och kompis om råd inför tjänstgöringen och hon säger att jag ska fråga, fråga och fråga igen. Vid all form av osäkerhet. Alla tider på dygnet. Förankra. Be om hjälp, be om feedback på statusmoment. Passa på. Ta chansen!
Och det låter så vettigt när hon säger det. Att fråga var också något som AT-studierektorn betonade att vi ska göra. Men det spelar också roll hur man frågar. ”Snälla, lär dig att rapportera riktigt bra enligt SBAR”, säger en doktorandkollega som är kardiolog.
Hon beskriver hur svårt det är att sitta hemma som bakjour och skapa sig en tydlig bild av problemet annars. Hon ger ett klockrent exempel på en SBAR-rapportering och jag blir både imponerad och glad. Så ska jag försöka göra nästa gång. Visst har jag lämnat en massa rapporter tidigare och själv känt att det blev mer eller mindre bra. Några enstaka gånger som kandidat fick jag feedback på hur jag kunde bli bättre. Men jag tror aldrig tidigare att jag fått höra ett konkret bra exempel.
Häromdagen blev vi bjudna på AW av AT-kullen före oss. Det var skönt att utbyta erfarenheter med andra som också är nya i yrket. Att få höra att man inte är ensam om att tycka att vissa saker är svåra, att få råd av de som jobbat i tre månader och vet så oändligt mycket mer än vi som är helt nya. Kul också att vi siktar mot så olika specialiteter. Några vet redan exakt, några vet på ett ungefär, andra vet bara vilken eller vilka specialiteter de absolut inte vill välja. Själv har jag kokat ner mina sannolika framtida val till fem.
Ja, intrycken har varit många från de första dagarna av AT. Jag väljer att avsluta med en film som en av chefläkarna visade för oss.
Länk till klippet: https://www.youtube.com/watch?v=aycjKFnzjMQ
En påminnelse om att det bakom varje symtom, diagnos och prognos finns en människa och en eller flera nära anhöriga som berörs minst lika mycket. Det är väl just det som gör vårt yrke så speciellt och vackert.
