Krönika

Första gången

Det var en spänd förväntan i klassen inför vår dissektionsintroduktion häromdagen. Vi diskuterade hur vi trodde att det skulle vara. Några hade sett döda släktingar men undrade hur annorlunda det skulle kännas med en främmandes kropp i en lärandesal. Jag tyckte att det skulle bli spännande, men jag oroade mig samtidigt för att jag skulle svimma eller få mardrömmar efteråt.
Vår tutor ledde in i oss i små grupper åt gången. Först fick vi titta på några organ på en duk. De såg helt overkliga ut. Gråa och lite plastiga nästan. Det var svårt att föreställa sig att de var riktiga. Några petade lite försiktigt. Det var en ganska dov stämning i vår lilla grupp. Alla var lite lågmälda och allvarliga.
Efter en stund fick vi fortsätta in i salen och ställa oss runt en annan bänk. Vi förstod snabbt att det under duken låg en människa.
Jag placerade mig strategiskt framför en stol i fall jag skulle bli svimfärdig. Tutorn började med att vika upp duken över fötterna. Det var en märklig känsla att se dem. Det var en bild jag sett så många gånger i filmer och tv-serier att det kändes bekant. Döda fötter. På ena foten tror jag det hängde en lapp. Den liknade bandet min dotter fick på foten när hon var nyfödd. Vilken bisarr liknelse.
Långsamt fortsatte tutorn att vika upp duken och blotta fler delar. Det såg inte alls så skrämmande ut.
När vi slutligen fick se hela kroppen greps jag av en känsla av andakt. Det var som att se ett skal. Personen som en gång bott i denna kropp fanns inte där längre.
Efteråt samlades vi i ett rum för att diskutera vad vi sett och känt. Tutorn försäkrade oss om att det var helt normalt att känna obehag eller oro eller vad vi nu kände. Konstigare vore att inte känna något alls, sade han.
Nu har jag sett en död människa. Min allra första.
Den döda människan är som en maskin med delar som vi kan studera var för sig. Men den levande människan är en person, en individ, en unik varelse. Försvinner allt som utgör personen när man dör eller finns det en själ?
En sak är i alla fall säker. Jag kommer inte att ha samma syn på livet när jag är färdig läkare som jag hade innan.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-06

Tema: Ledarskap / ”Att bli verksamhetschef var som att kliva in i en snöstorm” / Forskare: Detta gör en ledare bra / Hälso- och sjukvårdsdirektören som kom utifrån och fick lämna efter bara åtta månader / Så arbetar Läkarförbundet för att läkare ska kunna bli chefer / Politikernas våra drömmar: Visioner och värdegrunder / Så gick Västerbotten från ”världsbäst” till ”från fjäll till kust / November 2019 blev en svart månad för den svenska landstingssjukvården

Prenumerera