• 21 augusti 2021
• 0
• AV: Bertil Hagström, Allmänläkare. Med.dr.

Att få möjlighet att forska är inte så enkelt som man först kan tro. I NPM-tider finns inte så mycket tid för forskning, prestation går före eftertanke. Money talks… liksom, och pinnar är viktigare än innehåll. Tänka efter belönas mindre än att inte tänka alls. Märkligt kan man tycka, men i den fållan har vi successivt fösts in som profession, vare sig vi jobbar i primärvården eller slutenvården, privat eller offentligt.

Forskning är självaste glöden i det som brinner inom oss och i vår besatthet i att vilja veta mer om det vi gör och vill göra bättre. Då måste forskande kollegor få mer plats och betalas därefter. Man måste ge kliniker och enheter reella möjligheter att värna om både forskning och sjukvård och att forska måste dessutom vara en merit. Risken är annars att nedåtgående trenden med allt färre forskarmeriterade läkare fortsätter. Forskning handlar om att döma ut felaktig kunskap och att stärka osäker kunskap samt finna ny kunskap. Utan sökande forskning stagnerar vården.

Själv har jag upplevt ljuvliga tider, då fortbildning och forskning verkligen skulle premieras, men som jag inte kunde utnyttja. Det var under de åren då det var en urusel bemanning på vårdcentralen. Sedan när tiderna blev bättre bemanningmässigt, ja då försvann dessa tjusiga löften. Konstigt kan man tycka, rent logiskt.

Jag vet inte ur det gick till för egen del, finnarfiguren inom mig lyckades väl på nåt sätt dribbla förbi alla hinder. En dags betald forskningstid som doktorand, gjorde det möjligt för mig att disputera… senare… än vad jag hade tänkt mig.

Så till rubriken ”krönika” som blir lite pretentiös i detta fall. Jag kan direkt säga att det jag ska skriva om är, om inte helt lögnaktigt, så i alla fall lite påhittigt. Mer som en skröna. Men för den skull är det inte mindre sant än mycket annat som skrivs i tidningarna nuförtiden.
Nej, det jag ska berätta om är mer en ”skrönika”

För min del började forskningen redan på parkeringsplatsen uppe på Medicinarberget i Göteborg, där man glider in med bilen på en till synes lämplig P-plats. Då kommer en barsk professor ut och påpekar: ”Hallå där unge man, häruppe parkerar man i rak ordföljd. ”Försök inte att komma här och komma med ett komma och därmed punkt”, sa han. Jag tvingades därför som en pilot landa bilen , typ 97 % rätt, men då materialiseras sig rent fysiskt (hur det nu går till?) en ordförande i Läkarförbundet framför mig, och påpekar att ” Nu har du parkerat utanför konferens-intervallet … det tycks vara en typisk standarddeviation före en allmänmedicinare och jag måste tyvärr sätta P för det”, säger hon uppfordrande, vilket inte brukar vara signifikant för henne. Men nu är det ju så att cirka 5 % alltid, eller ofta kanske man ska säga vad gäller allmänläkare, brukar parkera utanför konfidensintervallet. Jaha, tänker jag och drar ner för Medicinarbergets kurva med full gas – en riktig Gausskurva skulle man kunna säga, om man inte har sett kurvan. Då höll en incidens på att hända. Jag var nära att köra på en nybliven docent, som kom gående på gatan. Hon skulle just göra en ”cross over” och höll nästan på att falla, då jag kom körande. Jag fick för mig att hon var dubbel blind eller nånting. Jaha, men då kommer lyckligtvis en studierektor ångande uppför backen i sin nya supermiljövänliga Volvo, gasfull …alltså med biogas och ville göra en fallstudie av denna accident. Som tur var kom ett helt gäng doktorander med variabel bakgrund travande ner från Hälsovetarbacken och fick utgöra kontrollgrupp. Själv genomgick jag nästan en total regression och var svårt chockad, men med en retroprospektiv problematiserad innehållsanalys och efter att ha gjort en kvalitativt avancerad konklusion av olyckan, fann jag… in summary… att händelsen förmodligen samvarierade med slumpen och utan orsakssamband.  Om man skall klara sig ifrån sånt här helskinnat eller inte, är en fråga om känsla av sammanhang och sensitivitet. Credelibityn för att det gick bra och att det inte blev en allvarlig olycka med straffrättliga följder tackar jag sjukvårdsutredare Stiernstedts objektivitet för. Han hade läst vetenskapsteoretiker Karl Poppers funderingar och falsifierade helt enkelt rapporten, så att det inte ens blev en case report i polisrapporten eller i polisens register. Att jag sedan tidigt hade skrivit ett ”letter to the editor” till polistidningen, där jag förklarade saken rent evidensbaserat och att det inte fanns nåt prediktivt värde i att göra affär av händelsen, gjorde ju inte saken sämre, om man säger…