För ett år sedan
Så här stressad har jag aldrig tidigare varit i början av januari. Men så har jag heller aldrig tidigare skrivit en terminstenta i början på året.
Det har känts riktigt motigt den senaste månaden med allt skolarbete. Hjärnan skriker att den vill ha semester nu. Inte lära sig mer, inte memorera mer. Stackars hjärnan får vänta till juni. Så jag tycker lite synd om mig själv.
Men så minns jag tillbaka ett år. Då hade jag precis varit föräldraledig ett år och under min ledighet fick jag veta att min arbetsplats skulle dra ner på folk och jag var en av de som fick gå. Det var turordning rakt av och jag var väl nummer åtta bakifrån tror jag. Jag hade skrivit mitt livs viktigaste högskoleprov den hösten. Jag visste att om jag ville bli läkare så var det min bästa chans då. Det är lättare att komma in till vårterminen, och jag hade inte tid och råd att vänta ett år till. Men resultatet räckte inte. Jag blev inte antagen till Uppsala eller KI och att pendla kändes nästan omöjligt med familj här i Stockholm.
Så för nästan exakt ett år sedan gick jag och anmälde mig hos a-kassan och undrade vad skulle göra med mitt liv. Det känns overkligt att tänka på det nu. Jag hade så gott som gett upp hoppet om att någonsin bli läkare.
Men ödet ville annorlunda. Dagen efter uppropet ringde en glad tjej från KI och sade att jag var antagen. Och nu sitter jag här med läkarböcker upp över öronen och en helt överfylld hjärna. Men jäklar vad mycket lyckligare jag ändå är i dag än för precis ett år sedan.
Jag önskar er alla som går och biter naglarna i väntan på att de ska ringa in reserver lycka till! Det finns hopp ett tag till. Och det är en utbildning värd att vänta på.