Krönika

Fiska i grumligt vatten

Att ställa psykiatriska diagnoser på andra, gör i stort sett hela den svenska befolkningen i dag. Det är skönt att få placera ovanligt dumma medmänniskor i enkla och begripliga format – utan deras vetskap och utan att de kan ha några synpunkter på tilltaget. Detta ger en härlig kontroll i en annars okontrollerad värld.

Psykiatriska diagnoser har ju blivit ganska allmänt kända idag, utom möjligen bland läkarstuderande (utbildningskvalitén är inte som förr, läser jag här i spalterna).

Tack vare massmedias inflytande på psykiatrins kändisskap, har många skaffat sig lite mer information. Också inom psykiatrin faktiskt, vilket är till stor nytta då även vi vill sätta våra listiga diagnoser – inte bara på patienterna, utan även på arbetskamrater, svågrar, svägerskor, arbetsgivare, syskon och alla andra marodörer som korsar vår väg och stör vår frid! Därmed blir det helt onödigt att ta dessa personer på något större allvar. Det är också helt onödigt att ta dem till psykakuten – så det vill jag bestämt avråda verksamma lekmän från!

Det hela kan också bli riktigt träffsäkert. Eftersom alla psykiatriska diagnoser identifieras, som alla vet, nästan enbart genom symtomkriterier, så är de lätta att leta fram och knöla till så det passar. En helt normal människa kan sedan, betraktad med rätta applikationer, te sig helt tvångsmässig, eller varför inte paranoid, om det nu är det man vill. Det är skoj för att det är så enkelt och ger en fantastiskt illusorisk effekt!

Men allvarligt talat – är det inte ett problem för psykiatrin att diagnostiken är så lätt att klåpa i? Vi som får betalt för jobbet måste därför vara extra försiktiga eftersom våra fördomar och förutfattade meningar lätt förvränger det vi ser. Vår fokus, våra tolkningar och efterföljande diagnossättningar kan hamna väldigt fel – tänk bara på rättspsykiatrerna i Norge. De visste inget om Breiviks kulturkrets och därför konstruerade de bilden av honom ur sina egna fördomar.

Kriterierna i DSM IV passar ofta in i många diagnoser och är påvra och lösa till konsistensen. Till slut vill de liksom sladda ut ur tankesfären. Det aktuella rättsfallet med psykiatrins misslyckande i framsätet, är en praktisk påminnelse om att vi alltid måste ta reda på patientens referensramar och förutsättningar.

Kvalitetsbristerna i psykiatrin har gett ett ovanligt stort utrymme till egna, ännu torftigare tolkningar av de i sig ytliga kriterierna. Vi uppmuntras ju att strunta i sammanhangen vilket lett till ett diagnosfiske i nog så grumligt vatten!

Mest problematiskt är autismspektrumstörningar och värst är Aspergers syndrom, en riktig slamkrypare! Lätt att missta sig på! Särskilt sedan diagnosinflationsdrivande privata aktörer slår mynt av neuropsykiatrins modestatus i kroniskt usla utredningar, eller felaktiga slutsatser. Någon skatteåterbäring är det inte tal om här!

Därför är det extra tillfredställande, för min del, att vi på viktiga områden kan hoppas få se en skärpning och förtydliganden av diagnoskriterierna i DSM-V. Själv välkomnar jag förändringarna på områdena autismspektrumtillstånd och personlighetsstörningar. Jag gläds sannerligen åt att Asperger försvinner, må han vila i frid! Kvar finns bara Autism Spektrum Störning, som måste uppfylla bara fyra men väl definierade kriterier. Mycket bra jobbat, säger jag bara! Känner mig smått euforisk vid tanken på att de gruvliga diagnostiska misstagen av neuropsykiatriska tillstånd snart kan bli bara ett minne.

Personlighetsstörningar utgör de vanligaste kriteriesammanblandningarna med neuropsykiatri. Men i DSM V har man på detta område gjort en radikal, mycket bra och nödvändig omarbetning.

Här skulle kunna göra vågen. MEN jag saknar fortfarande den viktiga delen i diagnostiken: Inre och yttre orsaksfaktorer! Forskningens framsteg måste börja användas mer strukturerat i diagnostiken!

Kanske kan i alla fall den etablerade ”sanningen” att det finns så stor samsjuklighet med olika tillstånd och neuropsykiatri, börja ifrågasättas lite mer när tillstånden blir lättare att skilja på! Jag är nämligen inte så säker på att detta är ett stort problem. Vi kan helt enkelt inte se skillnad på dem och därför överproblematiserar vi patienterna. Det är ju bäst att vara helgarderad och ju fler diagnoser man producerar ju duktigare är man ju, eller?

Att spana efter fisk i grumligt vatten är varken lätt eller roligt. Jag har långt ifrån läst alla nya förslag i DSM V, men nu finns det kanske ett hopp om att alla ska våga ställa hårdare kvalitetskrav på diagnostiken. Vi ska inte ha betalt för vad vi gör, utan för resultatet! Vågar man, med reservation för de allvarliga bristerna i den nya läkarutbildningen, rent av hoppas på en ny och vitalare era för psykiatrin – när sikten klarnat och (fisk)fjällen fallit från politikernas ögon? Ser jag då också en skuldens tår i dem?

Ja, vi får väl se. Ajj! Där fick jag en taggig simpa, igen! … Eller är det inte en liten abborre?

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-06

Tema: Ledarskap / ”Att bli verksamhetschef var som att kliva in i en snöstorm” / Forskare: Detta gör en ledare bra / Hälso- och sjukvårdsdirektören som kom utifrån och fick lämna efter bara åtta månader / Så arbetar Läkarförbundet för att läkare ska kunna bli chefer / Politikernas våra drömmar: Visioner och värdegrunder / Så gick Västerbotten från ”världsbäst” till ”från fjäll till kust / November 2019 blev en svart månad för den svenska landstingssjukvården

Prenumerera