Fetmans förbannelse
Jag har träffat många och jag har själv varit ett. Jag blev ”retad” (mobbning fanns inte då) även av läraren ”det undrar jag inte på, så tjock som du är”. Mamma visste inget om min situation i skolan, men såg att jag inte växte till min fördel. På 50-talet gav sådant anledning till oro. Mamma hade många kreativa idéer men ingen som hindrade mig från att äta mina smörgåsar, även om jag försökte. Jag minns hur bekymrad hon var.
Men jag hade tur. Mor gav upp, jag åt vad jag ville och en dag i skolbänken, några år senare, när jag råkade tittade ner på mina händer, upptäckte jag senor på handryggen. Innan hade händerna bara varit knubbiga med små gropar över knogarna. Det här kändes förbluffande overkligt! Jag studerade dem länga.
Utan att ha märkt något hade jag plötsligt befriats från fettlagret – men självbilden var inte lika lätt att komma till rätta med.
Feta barn har aldrig väckt någon större empati hos omgivningen, och deras behov uppmärksammas inte. Ibland ser jag skolklasser ute som har idrottslektioner, och tycker mig se att det fortfarande verkar accepterat att några, även inom synhåll för lärare, ”håller på med” en mindre road, oftast överviktig kamrat.
Barn med övervikt och fetma möter många fördomar och de underskattas även av vuxna. Deras utseende och osäkerhet tolkas ofta som tecken på bristande begåvning. Deras önskemål avfärdas som onödigt eller dumt. De lider brist på stimulans, omtanke och uppmuntran. Inte av medveten ondska utan som konsekvens.
De runda barnen kommer idag till vuxenpsykiatrin när de fyllt 18 år och utvecklat depressioner, olika ångesttillstånd och beteendestörningar. Föräldrarna får dem inte att lämna tonårsrummen och dataspelen (deras enda tröst!) för att istället leta jobb och ta steget in i vuxenlivet.
Föräldrarna är både maktlösa och djupt oroade, men dessvärre lika blinda för det uppenbara som alla andra. ”Han sitter dygnet runt framför datorn och struntar i familjen. Han går inte ut längre och träffar inga kompisar, allt talar för Asperger” ”Hon ligger bara på sängen och vill ta livet av sig, vägrar att umgås med gäster, och kompisarna har slutat ringa. Hon har alla tecken på Asperger och ADD.” Remisserna kommer ofta från primärvården (!) som inget nämner om fetma eller kraftig övervikt. Jag rustar mig för en ordentlig undersökning, allvarliga problem måste utredas.
I vårt samtal möter jag en osäker och hämmad patient, lite torftig i sin verbala redogörelse. Men under samtalets gång framtonar ofta något annat, en normal person med både humor och charm och en intelligens som aldrig värderats eller rätt stimulerats.
Särskilt de med övervikt sedan barndomen har en livshistoria som är mycket gripande och sorglig. Omgivningens undvikande har gjort dem övergivna och försummade.
Mobbningen har knäckt deras tillit och självkänsla. De skäms över kroppen men försöker blunda för detta, precis som alla omkring dem. De är övertygade om att föräldrarna har rätt, och har med dem läst om ”Asperger” och sett att flera kriterier stämmer (vilket psykiatrin också lättvindigt gör). De har alltid lärt att felen ligger hos dem.
Jag vågar prata med dem om deras erfarenheter och kan befria dem från diagnosmisstanken, vilken skulle ha blivit spiken i kistan för deras möjligheter i livet. Den skulle indirekt ha legitimerat övergreppen de utsattes för och övertagit mobbarnas roll – att hindra dem från glädjen i att vara normal, och utan att be habiliteringen om lov få utvecklas som fri människa! Deras fetma skulle sannolikt inte ses som ett centralt problem, eftersom en felaktig problemformulering för evigt sätter fel fokus, och därmed hindrar de rätta hjälpinsatserna!
Men mitt svar räcker inte, de behöver hjälp att komma vidare, inte bara från primärvården.
Men vuxenpsykiatrin behandlar bara patienter med vissa diagnosnummer. Att genom tidiga behandlingsinsatser avvärja en sjukdomsprocess saknar den fantasi till. Istället bagatelliserar man lidandet eller ställer fel diagnos.
Det feta barnets lidande kan, om hjälpen uteblir – också räknas om till mycket stora samhällskostnader för framtida somatisk och psykiatrisk vård och olika understöd.
Men var står BUP i denna viktiga fråga!? Och tar skolan sitt ansvar?