Krönika

Fegar hela läkarkåren?

Det är ytterst få verksamhetschefer om ens någon som har höjt sin röst eller avgått i protest mot dåraktiga beslut. Istället har de varit med och förhandla om dem i vårdavtal. Inom psykiatrin har väl ingen avgått i protest, någonsin, oavsett mot vad.

En av klinikledningens representanter kom nyligen till mottagningen för att lära oss om hur många poäng, det vill säga pengar, vi får för olika KVÅ-koder och hur vi ska ”tänka” (läs: göra), för att håva in mesta möjliga kosing på våra patientbesök. Jag passade på att fråga varför ledning lånar sig till denna nedmontering av kvaliteten inom psykiatrin. Jag fick då till svar att man verkligen gjort allt man kunnat under förhandlingarna, men att det visat sig helt omöjligt ”du skulle bara veta vad vi gör”. Personens kroppsspråk illustrerade tydligt det hopplösa arbetets påfrestningar. Någon närmare förklaring på innebörden av ”du skulle bara veta…” fick jag aldrig.

Jag tror inte en minut på detta skådespeleri. Överenskommelserna gick de ju med på, och inte riskerar en normalt funtad verksamhetschef sin egen karriär för något som andra ska göra.

Efter Zarembas artiklar står nu även rätt många vanliga kliniker med brallorna neddragna, tycker jag i alla fall. För var fanns deras röst innan Zaremba gjorde sina avslöjanden?

Kommentarfälten i Zarembas artiklar är fulla av väldigt många ivriga och också rättmätigt upprörda röster som alla känner igen sina egna verkligheter. Många ger också dramatiska beskrivningar av egna erfarenheter i vardagsarbetet.

Man förstår av innehållet att kommentatorerna mycket väl vet vad de utsätter sina patienter för och att det är fel, väldigt fel – det är ju det som är den upprörande poängen!
Ändå har de och många andra, utan hörbara protester gått med på att leka affär med plockpinnar eller poäng. Att jaga poäng är roligare än att plocka pinnar, tror nog beslutsfattarna och det ger dessutom en välbehövlig omväxling i affärsverksamheten. Patienterna är våra varor.

Jag ser ingen mening med att här beskriva det inferno av idioti som jag, visserligen under högljudda protester, ändå medverka i på min arbetsplats. Det kan man för övrigt läsas om på annan plats här i Psykiatribloggen (och i en del andra tidningar).

Den kreativa kapaciteten sjunker snabbt och drastiskt inom psykiatrin som jag kan se det, och måste idag betraktas som i praktiken obefintlig. (Jag talar inte alls om forskare, de kan vara antingen eller men har inte alls med saken att gör, vilket de för övrigt sällan har i den kliniska verksamheten).

Diskussioner om det vi gör i vårt arbete, med ett klarsynt perspektiv och nya vinklingar existerar så gott som aldrig. Det saknas helt enkelt intresse för sådant. Därmed uppstår heller inga naturliga och spontana utrymmen, för en tillväxt av mer genomgripande och väl genomtänkta idéer, vilka skulle kunnat sprida ringar på vattnet.

Detta passar inte heller in i en så hårt toppstyrd verksamhet som den jag arbetar i, där beslutsfattarna inte vill titta nedåt utan bara förmår att se sina intressen uppåt. Medelmåttan är överallt idealet och normen. Ofta kallar man personalen för ”kreativ” och man vill ibland uttryckligen uppmuntra till detta. Som då en förändring är på gång, vilken man befarar kommer att väcka missnöje. Men syftet är bara att lura personalen att tro att den är ”delaktig” och ”är med och påverkar” (En ingrediens i all personalvård som härmed har uttalats och kan bockas av, hur många poäng fick ledningen där?). Ingen av dem vet vad kreativitet är.

Jag undrar till sist stillsamt varför så många, så självklart också har ställt upp aktivt med att omvandla läkarrollen – från ansvarsfull och på bästa sätt effektiv – till ett rent geschäft? För även om det inte var det man ville, så är det vad man har gjorde! Hur gick det till?

Så vem ska ordna upp allt detta åt dig nu då? För du tänker väl inte fortsätta med att plåga patienterna och dig själv?

”Sjukvård” är bara den etikett som legitimerar penningtransaktionerna.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2018-05

Efter Sjukhusläkarens avslöjande-SKL:s rapport reviderad och publicerad på nytt- men med samma bristfälliga statistik som tidigare/Omstridd cancerbehandling lockar svenska patienter-och ges nu inom offentlig vård i Finland/ Porträttet: Fikru Maru lär sig på nytt vad frihet är/Ökat tryck på specialistutbildning för saudiska läkare i Skåne-Sjukhusläkaren möter tre av de saudiska läkarna/Transparenta prislistor ska bromsa kostnader för vård utomlands

Prenumerera