Krönikor
Eufori och en gnutta misär
Det är kul att för första gången på läkarprogrammet få fördjupa sig i ett ämne ordentligt. Men det är också frustrerande att jobba hårt mot osäkerheten att man kanske gör helt fel och måste göra om.
Det är häftigt när man är så inne i sitt skrivande att det bara flyter på. Inlärningskurvan skenar uppåt och det känns som att det här med forskning verkligen är något jag skulle vilja göra mer i framtiden. Forskar-AT kanske, eller varför inte doktorera? Jag har en kompis som skriver på sluttampen av sin doktorsavhandling. När jag ser hur stressad hon är blir jag lite avskräckt. Samtidigt verkar det mäktigt att få spika upp sin avhandling och ha en doktorsfest. Euforin och glädjen att få forska känns nära i de stunderna.
Men så händer något som känns som att halka och rasa ner för berget jag just bestigit. Häromdagen hade jag i ett flow skrivit fyra sidor på min bakgrundsdel. Jag hade beskrivit patogenesen bakom leverfibros vid de vanligaste kroniska leversjukdomarna och var så nöjd så. Då insåg jag att hela bakgrunden bara får vara sex sidor. Jag måste ju få plats med massor med mer avgörande information i bakgrunden. Det var bara att lyfta ut alla fyra sidorna och börja om. Jag kunde ju inte gärna beskriva bara en eller två sjukdomar när uppsatsen handlar om alla typer av kronisk leversjukdom. Surt.
Följande dag satt jag i stället och fördjupade mig i leverns fibrogenes. Det blev nästan tre sidor om alla teorier kring hur det går till när levern allt mer sviktar.
Sedan insåg jag att jag behövde korta ner detta också. Avsevärt. Surt. En annan dag roade jag mig med att göra en systematisk litteratursökning i tre olika databaser. Det tog hela dagen och kvällen. Nu har jag samlat på mig 136 hyfsat relevanta referenser. Problemet är bara att vi max får använda 30-40 referenser för hela uppsatsen. Så nu blir det till att hårdgallra bland referenserna.
De kursare jag pratat med verkar uppleva något liknande allihop. Att det är kul, men jobbigt med osäkerheten. Om två och en halv vecka ska vi lämna in en halvtidsrapport av uppsatsen där bakgrunden och mycket av metoden ska vara klar. Att skriva är inte det så svårt, tycker jag. Det svåra är stryka rätt saker!
Sisyfos-arbete, tänker jag surt ibland när det känns motigt. Det är också ensamt att inte få träffa kursare och tråkigt att inte ha hand om patienter på dagarna. Men samtidigt är det otroligt skönt att inte vara bunden till obligatorisk klinisk tjänstgöring 7:30-16:30 måndag till fredag. Jag har vabbat sjuka barn halva februari känns det som och dessutom varit sjuk själv. Ändå har jag kunnat jobba på med uppsatsen. Det är mycket värt i livskvalitetskategorin stressreduktion.
