Ett meningsfullt jobb
När jag för flera år sedan som journalist började bevaka och skriva om sjukvården träffade jag flera sjuksköterskor och undersköterskor. Många jobbade nätter, helger, tidiga morgonar eller sena kvällar. De fick inte mer betalt än man kan få för betydligt mindre fysiskt ansträngande eller tidsmässigt splittrade jobb. Långt ifrån alla vårdanställda var förstås nöjda med sina löner. Men jag undrade ibland vad som ändå drev dem att kämpa vidare i denna slitsamma bransch.
Nu är jag själv där. Jag springer fram och tillbaka mellan patienter och sitter aldrig några längre stunder på något arbetspass. Det är svårt att planera sin dag. Jodå, det finns tider att passa, hållpunkter. Men inte sällan krockar ett krävande toalettbesök eller en läckt blöja med exempelvis tiden då frukosten ska serveras. När jag kommer ner i omklädningsrummet efter ett arbetspass är jag svettig. Det värker lite i rygg och ben. Det känns som att jag varit på ett gympass. Jag måste in i duschen innan jag kan gå hem.
Jag tänker tillbaka på en av mina arbetsplatser som journalist. Mot slutet träffade jag sällan dem som jag intervjuade. Det fanns inte tid för det. Jag skötte allt per telefon. Fotografen åkte själv iväg och tog en bild av personen på plats. Mer effektivt så. Men tråkigare, tyckte jag. Jag stirrade in i skärmen, finslipade min text, satte en rubrik och undrade om artikeln skulle bli läst. Skulle någon ta sig tiden att läsa just min artikel vid frukostbordet? Det var sällan man fick svar på den frågan. Utom förstås om det blev ett stavfel någonstans…
Det finns nog ingen yrkesgrupp som kommer så nära människor som undersköterskor. Inget vi gör kan skötas på distans. Jag har börjat ana svaret på min tidigare undran. Visst är det slitsamt, jobbigt och ganska stressigt att vara undersköterska. Men man får privilegiet att hjälpa andra människor när de är som mest i behov av det. De allra flesta är tacksamma för allt vi gör. Jag vet inte hur många ”tack” jag får höra på en vanlig arbetsdag. Det värmer. Gör att det känns meningsfullt. Det måste vara det som gör att undersköterskor och sjuksköterskor runt om i landet fortsätter att kämpa och göra sitt bästa i stället för att byta bransch.
Men jag oroar mig för att det finns en bortre gräns för hur mycket vårdpersonal orkar utstå. Jag bollade mina tankar med en sjuksköterska. Hon höll med om att jobbet känns meningsfullt. Men det tråkiga, lade hon till, är känslan av att inte räcka till. Sjuka människor kräver stora personalresurser. Det går inte att skära ner hur mycket som helst och tro att det går bra ändå. Alla på beslutsfattande positioner i Sjukvårdssverige borde prova på att jobba en sommar som undersköterskor. Först då tror jag de kan förstå.
