Krönikor
Ett läge vi inte tränats för
"Jag hoppas innerligt att vi klarar det här så bra att vi kan se tillbaka sen och tänka att vi inte hade kunnat göra någonting annorlunda eller bättre med de förutsättningar vi hade", skriver Christine Takami Lageborn.
Som läkarstudent och därefter underläkare med intresse för akutsjukvård har jag gått flera kurser i trauma och katastrofmedicin. Där har vi tränats i hur vi ska agera och prioritera vid en masskadesituation såsom en stor trafikolycka. Men jag kan inte minnas att vi någonsin övat på ett pandemi-scenario. För en situation där vi står utan tillräckligt med skyddsmaterial och med begränsade behandlingsmöjligheter till våra patienter.
Men nu står vi plötsligt här. Med riktlinjer som skiftar ideligen. Med en allvarlig brist på skyddsutrustning och med allt fler misstänkta covid -19-fall. Vi ser filmer som visar förtvivlade kollegor från Kina, Italien och Spanien. Hotet om en sjukvård som inte kommer att räcka till här heller känns överhängande.
Det är ett extraordinärt läge, jag vet. Men jag undrar om vi kunde ha varit bättre förberedda? På samhälls- och beredskapsnivå förstås, men jag menar även vi läkare, inklusive vi som är minst erfarna. Hade det gjort någon skillnad till det bättre om vi sedan tidigare hade tränats och utbildats i pandemi-scenarier?
Hade det gjort skillnad till det bättre om vi sedan tidigare hade tränats och utbildats i pandemi-scenarier?
En av Sveriges före detta statsepidemiologer sade häromdagen att om yngre sjukvårdspersonal smittas av viruset nu kan de bli immuna i tid till att möta nästa våg av fall utan behov av skyddsutrustning. Är det alltså bra om vi skulle råka bli smittade? Blir vi då helt immuna? Och hur länge varar i så fall immuniteten? Det verkar ingen säkert veta.
Jag bestämmer mig för att det ändå är bäst att försöka undvika smitta. Så länge det nu går. För det börjar bli personalbrist. Många kollegor är hemma med varierande grader av förkylningssymtom, helt enligt riktlinjerna. Och de behöver stanna hemma länge – så länge som det behövs för en förkylning att helt läka ut. Plus två ytterligare dagar.
Jag äter inte längre lunch i AT-rummet fastän det är så trevligt. Någon av oss har säkert smittats av coronaviruset utan att veta om det och kanske råkar hosta till. Jag börjar varje morgon med att känna efter hur jag mår. Hostar jag? Feber? Halsont?
AT-stämman har ställts in, i sin fysiska form, och ska bli helt digital. AT-undervisningen på kliniken är stoppad på grund av stabsläge. Vår utbildningstjänst består för tillfället av en verklig pandemi-scenario-träning som ingen vet när eller hur den kommer sluta. Det hade varit spännande, om det inte var på riktigt.
Vår utbildningstjänst består för tillfället av en verklig pandemi-scenario-träning som ingen vet när eller hur den kommer sluta.
När talespersonen för MSB (Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap) nyligen pratade om samhällsviktig verksamhet nämnde hon sjukvården först. Runt om i Europa hyllas vårdpersonal som hjältar. I Italien jobbar sjukhusanställda flera dygn i sträck.
”Vi är i krig”, säger Frankrikes president Macron. Är vi i så fall soldaterna? Jag ser ett klipp på sociala medier som målar upp virussjukdomen som den onde Sauron med trupper i Sagan om Ringen och vårdpersonalen som den lilla skara av kämpar som omringas, men inte ger upp.
Jag hoppas innerligt att vi klarar det här så bra att vi kan se tillbaka sen och tänka att vi inte hade kunnat göra någonting annorlunda eller bättre med de förutsättningar vi hade.
Det är för tidigt att prata om tiden efter pandemin. Men den kommer någon gång. Det kommer att finnas ett tydligt före-och efter covid -19. Vi är just nu mitt uppe i en av de största händelserna i mänsklighetens historia.
