Ett avslut värt att minnas
Det blev ett par dagars intensivt och härligt firande av läkarexamen. I bjärt kontrast till den journalistexamen jag tog 2005 som inte firades alls.
Det började i torsdags med en examensceremoni i KI:s iögonfallande Aula Medica tvärs över vägen från NKS. Eftersom studenterna skulle ropas upp i bokstavsordning kände jag mig i förväg rätt lugn över att jag skulle hinna förstå upplägget tills det var min tur. Men det visade sig att jag hade tilldelats nummer 1 och förväntades gå in först av alla studenter i processionen fram till våra platser. Trots ett kort genrep och förklaring över hur allt skulle gå till kändes det inte alldeles glasklart. Men det löste sig tack vare marskalken som hade koll och visade vägen. Vi fick var och en ett kuvert ur handen på KI:s rektor Karin Dahlman-Wright och en handskakning.
Det var även musikunderhållning på ceremonin och det hölls tal av programdirektören för läkarprogrammet Riita Möller, rektorn samt av dekan för utbildning Annika Östman Wernerson. Något jag minns från ett av talen var uttrycket ”Om dina drömmar inte skrämmer dig är de inte stora nog”. Jo, nog skrämdes jag lite av tanken på att skola om mig till läkare när jag som 29 år gammal journalist satt och funderade på om det var värt att läsa in naturbasåret, skriva högskoleprovet och försöka komma in på läkarprogrammet. Jag är så glad att jag vågade och så nöjd och tacksam över att jag nu tagit läkarexamen!
Jag hade en mottagning hemma för släkt och vänner och fick förutom fina gåvor snart hela huset fullt med vackra blommor. Någon dag senare var det dags för examensmiddag på Vinterträdgården Grand hotel. Här var nu inte bara nybakade läkare utan, vad jag förstår, examinerade från KI:s samtliga utbildningar. Jag hann bara uppfatta att det fanns sjuksköterskor, fysioterapeuter, psykologer och biomedicinska analytiker. Synd att vi inte haft mer med varandra att göra under alla dessa år vi pluggat på samma universitet.
Vid borden var vi uppdelade efter utbildning. Läkarna fick 4 långbord längst in i lokalen och ett par mindre runda bord. Jag hade oturen att hamna nästan längst in mot väggen. Det var flera uppträdanden på scenen, men vi var många som hade svårt att både se och höra vad som hände där. Men ett uppträdande som fick fart på alla i lokalen var fysioterapeuternas. Hela deras klass gick upp på scenen och visade en dans som vi sedan alla skulle följa med i. Kul! S i min klass gick ensam upp på scen och höll ett tal där hon drog paralleller mellan byggandet av en läkare och NKS-bygget. Det var både roligt och tankeväckande. Förhoppningsvis står både vi och NKS pall för framtidens utmaningar i vården.
Kvällen avslutades på dansgolvet på Medicinska föreningens efterfest på KI. Festlokalen var precis som jag mindes den från 2010 när jag var där på intro-festen termin 1. Det kändes bra att avsluta läkarprogrammet där också, precis lika glad över att vara klar med utbildningen nu som jag var över att vara antagen då.
Stort Grattis till examen (en månad efteråt :)!
Förstår att det kändes extra skönt en dag som den; har även jag följt din blogg – tänkvärt, intressant och kul på så många sätt. Fick själv inspiration att ta tag i’t och starta min väg till läkare (fast jag var ännu äldre, ingenjör), och har kommit 1½ år in i min utbildning.
Trevligt om det kommer en ny/annan blogg om livet som läkare/forskare, men stort lycka till framöver hursomhelst!
/A.
Grattis till examen! Tänka sig att vi för snart 8-år sen satt och var nervösa inför PIL 🙂 Har varit väldigt kul att läsa din blogg under tiden!
/Tidigare kursare