Premiera kvalitet och kompetens
Idag ges ekonomisk ersättning till en psykiatrisk klinik i stort sett bara för direkta patientmöten. Olika taxa för olika yrkesgrupper. Läkarsamtal ger mest, men samma ersättning oavsett om det gäller en AT-läkare, ST-läkare, nybliven specialistläkare eller en mycket erfaren överläkare.
Detta illustrerar den låga status som läkarens gedigna kunskap och erfarenhet nu har fått. Men också en bild av Läkarförbundet som hemmablind – för hur kunde det bli så? Detta har lett till att erfarna psykiatrer numera sitter med enkla rutinbesök – bara för att skrapa ihop sina fattiga poäng!
Inom psykiatrin är kunskapsföraktet en verklighet sedan mycket länge, men har nu även satts i system av politikerna. För okunniga politiker är erfarenhet och skicklighet ointressant och har rationaliserats bort med hjälp av lätt använda men missvisande skattningsskalor och diagnosformulär, med ett kvalitetsregister som bedräglig ”kvalitetsgaranti”. Utvärderingen av pykiatrisatsningen 2007-2011, är ingen direkt uppmuntrande läsning. Enligt Anders Printz, Socialdepartementet, nyutnämnd med nationell samordningsfunktion för PRIO psykisk ohälsa 2012-2016, så är skattningsskalor en viktig satsning för ökad kvalitet.
ST-läkarna får allt sämre utbildning med låg kompetens som följd. Om man utnyttjat befintliga resurser rätt kan man vända detta. Använd ALLA erfarna specialistläkares gedigna och för skattebetalarna dyrköpta kunskaps- och erfarenhetsbank, till de svåra uppgifterna och ge ersättning för annat än bara patientsamtal. Handledarsamtal för en läkare under utbildning är bara är ett exempel. Psykologer inom psykiatrin behöver också läkarkonsultationer för att vidga sina perspektiv.
På grund av psykiaterbristen men framför allt felaktigt resursutnyttjande, så får istället oerfarna och otillräckligt utbildade läkare de tunga och svåra arbetsuppgifter som enbart bör ges till erfarna specialister. Inte konstigt att psykiatrin inte fungerar! En blind bör ju inte leda en blind. Andra viktiga argument är att specialistläkaren själv stimuleras av arbetet, den intellektuella utarmningen av psykiatrin kan brytas och det kollegiala samarbetet och trivseln förhoppningsvis stärkas.
De nya KVÅ-koderna, det vi gör i patientmötet, ska nu generera pengar till kliniken men är bara en bisarr feltolkning av våra rop på kvalitetsmätning i stället för att plocka pinnar. De ger inga som helst förbättringar, tvärtom. Dessa bekräftar bara att specialistläkarens roll i psykiatrin är helt marginell. Nu ska även en meriterad överläkare tvingas använda meningslösa skattningsskalor och diagnosformulär för att få betalt för en psykiatrisk undersökning! Mötet blir bara en pinsam och meningslös föreställning inför patienten.
Låt istället den erfarna och kunniga specialistläkaren aktivt höja verksamhetens kvalitet i sitt dagliga arbete. Betala för de kunskaper som den dyrt utbildade specialisten utnyttjar i annat än banala rutinsamtal. Och självklart måste ett samtal hos en skicklig specialist ge kliniken mer pengar än ett samtal hos en oerfaren, eller en läkare under utbildning!
Rutinbesök ska istället skötas av mindre erfarna läkare. För dem kan dessa vara svåra nog och ovärderliga för att ge viktig träning i exempelvis kreativ intervjuteknik. I dag tvingas de unga alldeles för tidigt att ta sig an svåra patienter, vilket ofta blir mer frustrerande än intressant för dem. Detta medan överläkaren sitter och tragglar i ett stödsamtal med en kroniker.
