Krönika

En vanlig dag på ögonkliniken

Jag startar datorn och går och hämtar en kopp kaffe. Det brukar vara lagom tid för datorn att komma igång. För dagen är jag inplacerad på ett undersökningsrum längst bort i korridoren, ny stol och nya gardiner noterar jag. Snyggt. Golvet är i lappad linoleum och det är inte så värst städat, men gardinerna piffar upp.

°°°
Första patienten är en äldre man som jag inte träffat tidigare. I Melior, journalsystemet, ser jag att han inte är inskriven och får ringa sekreteraren.
Sen hittar jag inte hans remiss, remisserna syns inte i Melior längre utan man får istället öppna och leta i KoVis, e-arkivet där man skannar in alla gamla journaler, och tydligen är även den missad. Det tar ett tag innan jag inser det för sökfunktion saknas så det är tidsödande att leta.
Ingen bra start på dagen konstaterar jag, när jag till slut träffar patienten. Men efter ett tag inser jag att jag kan hämta andan för det verkar som nästa patient, som till och med har dubbeltid! uteblir.

°°°
Inget ont som inte har nåt gott med sig så jag hinner slutföra undersökningen på den första patienten i lugn och ro, ge honom bra information och diktera efteråt. Jag letar också fram remissen på efterföljande patient i det tidsödande systemet. Den finns i alla fall. För att granska hans tidigare ögonbilder på retina saknas dock programvara i mitt rum så jag får gå ut till undersköterskans dator.

°°°
Andra ögonundersökningar patienten har gjort kan jag visserligen se på rummet, men jag måste hela tiden logga in och ut och ett program kräver att jag helt stänger ner alla andra. Hur länge ska vi ha det så här egentligen muttrar jag. Men visst, för tillfället har jag ju tid så jag kan väl sitta här och bläddra.
När jag har fått fram all information och ska gå ut för att ropa in patienten möts jag av en uppgiven sekreterare. Patienten vi trodde uteblivit har trots allt anlänt! En miss har skett mellan avstämningen i tidbok och kallelse så han har fått en annan tid än vi bokat in. Och patienten du ska ha nu har vi glömt att beställa tolk till, lägger hon till sen.

°°°
Jaha, då var jag tillbaka på ruta ett. Med råge. Men det får gå ändå, patienternas fel är det ju inte. När den försenade patienten väl sen kommer in är han lite förbryllad över hur det kan bli så fel. Han påpekar att tandläkaren skickar sms inför besök, det borde väl sjukvården också kunna göra?
Ja, det gör vi nog snart säger jag. Utan att ha en aning.

°°°
Denna patient har en besvärlig ögonsjukdom och jag ser att han egentligen skulle ha haft återbesök redan för sju månader sen men att vi inte kunnat kalla honom förrän nu pga tidsbrist. Alarmerande nog mäter jag rejält högt tryck på båda ögonen.
Framförallt ena ögat bekymrar mig där det till och med är risk för synen. Inte säkert, men kanske, hade det kunnat förhindras om han kallats i tid. Det känns inte bra.

°°°
Nästa patient tar också tid eftersom jag vill titta på gamla bilder och inte heller det programmet finns på min dator. Licensen anses helt enkelt för dyr för att man ska köpa in det till alla undersökningsrum.
Jag går ut till sköterskan, använder hennes inlogg, är nu för stressad för att hinna logga ur henne och in mig själv, även hon skulle bli vansinnig av tidsåtgången. Tidsödande och påfrestande fräser jag lite, med alla dessa olika dataprogram -– det blir helt enkelt farligt frestande att strunta i gammal information.

°°°
Trots att snabbinkallad tolk dyker upp tar det lång tid med den icke svensktalande patienten, och hela mottagningen är rejält försenad när jag susar in på lunchrummet för en snabb lunch.
Sällskap av en kollega ser jag förvånat. Hon skulle ha opererat under förmiddagen men hennes patient hade enligt anvisning skickats till plan 5 för operation, men tyvärr till fel sjukhus. Så operationstiden fick ställas in och jag fick tid för lite epikriser och att äta istället, säger hon sorglöst. Den kollegan ser med stilla förundran på varje dag hon inte får göra sitt jobb på ett bra sätt, men är glad ändå. Sån skulle man vara tänker jag.

°°°
På eftermiddagen kommer en patient med svåra ögonkomplikationer av sin diabetes. Han är uppsatt för laserbehandling. I rummet med de fina gardinerna finns ingen laser. Han är också den andra patienten för dagen som man inte förundersökt och dilaterat pupillerna vilket borde gjorts rutinmässigt. Undersköterskorna har visst inte tillgång till rum.
Trycket är lite för högt märker jag också så han får en tablett och ögondroppar innan behandlingen kan startas. Under tiden hinner jag med milt våld byta rum med en kollega och hennes patient. Patienten knotar lite men skakar också deltagande på huvudet när hon får hjälp att förflytta sig i sin rullstol till mitt rum.
Där är i alla fall snygga gardiner tänkte jag.

°°°
Tyvärr visar det sig att man inte ser de nödvändiga angiografibilderna på rummet där lasern finns. Ingen programvara. Utan dom ingen behandling, så är det bara att ge sig ut igen för att leta upp en dator där man kan se de begärliga bilderna.
Min patient är orolig när vi väl kommer igång och blir också illamående så vi tvingas bryta innan jag hunnit behandla båda ögonen. Ny tid får bokas men det är ont om återbesökstider.
°°°
Väl tillbaka på mitt rum ser jag att det nu ligger åtta post-it- lappar från sekreteraren med namn på patienter som ska ha återbesök. Inte helt säkert system, tänker jag lite torrt.
Det ligger också andra lappar om recept som skall skickas och samtal som ska ringas och jag passar på att göra lite av det och upptäcker försent att kollegan som fick byta rummet inte loggat ur sig. Det syns inte på skärmen vem som är inloggad, får korrigera allt när jag hinner.

°°°
Nästa patient berättar att vi missat att kalla honom till återbesök, det var visst nåt kryss som inte fyllts i, förklarar han godmodigt. Som tur är så hörde han av sig själv då han tyckte att tiden var inne.
Patienten därefter saknar utskrivna journalanteckningar trots att det var fyra veckor sedan han var här och jag får återigen be sekreteraren om hjälp. Vi har fortfarande inte digital diktering trots år av utredande, utan det är analoga band som ska letas fram och lyssnas igenom tills man kommer till rätt patient och kan skriva ut diktatet. Patienten själv vet inte heller riktigt varför han är här, nog något med ögonen kommer vi fram till till slut, och så skrattar vi åt eländet.

°°°
När jag avslutat den sista patienten för dagen och går ut i korridoren sitter den gamla damen, som fick byta rum tidigare fortfarande kvar i sin rullstol. Hon är så trött att hon gråter. Sköterskan suckar och säger att transporten är ringd flera gånger men det är ett nytt företag som inte klarar sitt uppdrag.
Hon förbarmar sig och tar upp den gamla damen till avdelningen för att vänta innan hon själv går hem.
Jag går in på mitt rum för att göra färdigt. Städa ur rummet, diktera, hjälpa en yngre kollega med bedömning av bilder. Och så reda upp alla post-it-lappar.

°°°
Tur man inte har barn att hämta på dagis längre tänker jag.

Enklare åtgärder som i ett slag skulle förbättra

Texten ovan är en dramatisering av de avvikelser som skrevs under Aktion Avvikelse på en ögonklinik. Allt sett ur ögonen på en påhittad kollega under en mottagningsdag.

Berättelsen visar att det är i den patientnära verksamheten som stora möjligheter för utveckling finns.
Läkaruppgifterna ska renodlas istället för det bakvända tillvägagångssätt som ofta görs – att låta annan personal ta över läkaruppgifterna!
Vad är lösningen för denna mottagning?

Besvärliga IT-system ska förstås utvecklas och förbättras, men det tar tid. Omedelbara förbättringar kan däremot uppnås genom
• att en person blir gemensamt ansvarig med läkaren för en mottagningsdag och att de följs åt. Den personen ser till att allt finns på plats, remisser, bilder, rätt utrustning, osv.
• att man får rätt mängd datorer och mjukvara.
• att den medicinskt ansvariga läkaren tar ett reellt ansvar för verksamheten med rätt att förändra.
Dessa tre enkla åtgärder skulle i ett slag resultera i ett mer effektivt patientomhändertagande och höja patientsäkerheten.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-03

Hur kommer coronakrisen att påverka världen och sjukvården? Läkare experter och forskare ger sin syn på saken / Bill Gates förslag i talet från 2015 / Johan Giesecke: "Bill Gates underskattade de politiska svårigheterna" / Björn Olsen om beredskapen framtiden och vad som behöver göras / Intensivvårdsläkare berättar om månaderna som passerat / Debatt: "Coronakrisen – en möjlighet till framtida lärdomar?" / Krönika: "Det vi genomlever nu är resultatet av ett gigantiskt politiskt misslyckande"

Prenumerera