En underläkares betraktelser
Är det verkligen så illa ställt i sjukvården som man hör? frågar mina anhöriga och vänner med jobb utanför vårdsfären. Jag vill gärna svara: ”Nejdå, det fungerar bra i vården”. Men det gör jag inte. Jag brukar säga något i stil med ”Ja, det finns stora problem, men för det mesta går det bra för de flesta”. Om det var jag som hade hört om problem i flygbranschen och en flygkapten hade svarat sådär hade jag inte känt mig speciellt trygg som resenär.
Som underläkare före AT har jag ännu inte särskilt mycket erfarenhet av sjukvården, men de senaste sju åren har jag antingen varit läkarkandidat eller jobbat på olika akutmottagningar, vårdavdelningar och vårdcentraler i Stockholm. Jag har varit med om att lägga in patienter vid platsbrist så att de hamnat någon helt annanstans än de borde. Jag har varit på en akutvårdsavdelning där flera medicinskt färdigbehandlade äldre patienter låg kvar dag efter dag eftersom kommunen inte hade möjlighet att ta emot. Jag har suttit bredvid en stressad AT-läkare som noga vägde orden i geriatrikremissen på guldvåg (trots att hen redan var sen till att hämta sitt barn på dagis) för att ”det är extremt svårt att få över en patient till geriatriken”. Jag har jobbat på en geriatrisk akutavdelning och tagit hand om patienter som kommit in dehydrerade och svaga efter lång väntan på någon akutmottagning. Efter några vårddygn var de pigga och glada och fick gå hem. Men några dagar senare var några av dem tillbaka igen lika svaga och dehydrerade.
Som underläkare på en psykiatrisk akutmottagning har jag mött deprimerade patienter som kommer för att de inte får tid på sin vårdcentral för uppföljning av en antidepressiv behandling som inte fungerat. Andra kommer med önskemål om sjukskrivning. Jag måste förklara att psykiatriska akutmottagningen tyvärr inte kan stå för kontinuitet och uppföljning. Men ibland undrar jag om det inte är bättre kontinuitet på akutmottagningarna än på, åtminstone vissa, vårdcentraler.
Som läkarkandidat har jag följt många allmänläkare på många olika vårdcentraler. Mitt sammantagna intryck är att de har ont om tid men är enormt effektiva. En läkare, kanske den snabbaste av dem alla, som jag gick bredvid sade ”kom tillbaka om det inte blir bättre” till så gott som alla sina patienter. Ingen provtagning, inga remisser, inga bokade återbesök. Det kanske var korrekt i just de patientfallen just den dagen. Men kanske var det också en reaktion på att det är antalet besök som ger mest ersättning till vårdcentralen och som därför uppmuntras. En annan läkare som jag gick bredvid tog ofta akuta prover och ville invänta svar och ha en uppföljningsplan för sina patienter innan de gick hem. Hen beklagade sig över att hen inte hann med lika många besök på en dag som kollegorna.
Det är möjligt att det finns en gyllene medelväg där man som allmänläkare hinner med målantalet patienter varje dag och samtidigt kan ge var och en god vård. Men med tanke på hur många allmänläkare som blir sjuka av stress tror jag att det är en svår balansgång som tär.
Jag läser inlägg i Facebook-gruppen ”Vem tar hand om doktorn”. Det är skrämmande att ta del av alla vittnesmål från svårt utmattningssjuka kollegor som kämpat på alldeles för länge och som fortfarande efter lång tid inte lyckats komma tillbaka till det yrke som de fortfarande älskar. Jag hör underläkarkollegor som efter bara något år i sjukvården överväger att lämna yrket för att det är så slitsamt.
Jag hoppas att sjukvården fortsätter vara en högt prioriterad fråga för väljarna i årets val och att vi läkare tar tillfället i akt att förmedla vår bild av problemen i vården. Vi behöver föra fram våra förslag för en bättre och säkrare sjukvård för både patienter och för alla yrkesgrupper som jobbar i sjukvården. Vi kan inte bara fortsätta släcka bränder och acceptera en allt mer kroniskt äventyrad patientsäkerhet.