En sorglig framtid?
Förra veckan fick vi jobba med olika patientfall på temat blodsjukdomar. Vår grupp fick ett fall av anemi och ett av leukemi. Utifrån olika labbvärden, bland annat hb och mvc, skulle vi bedöma patienternas diagnos och prognos. Det första var en 32-årig kille, vegetarian som drabbats av anemi på grund av B12-brist. Det andra var en 24-årig tjej som råkat ur för dic, disseminated intravascular coagulation, i kombination med infektion och jag tror att det var akut myeloitisk anemi. En lärare konstaterade helt kort för oss att ”hon kommer att dö”.
Tillsammans med min klasskompis A satte jag mig och benade ut den kvinnliga patientens prognos labbvärde för labbvärde. När det gick upp för oss att det med allra största sannolikhet verkligen var kört för henne kände jag ögonen tåras.
Vad är det egentligen för yrke jag har gett mig in på? Klarar jag av att i vardagen möta så sorgliga personliga tragedier?
Hur var det för den läkare som tvingades ge henne beskedet?
Patientfallet hade tydligen använts inom undervisningen på KI i en herrans massa år. Tjejen, om hon överlevde, är kanske över 50 år i dag.
Jag blev lite omskakad i själen av den här uppgiften. En klasskompis sa åt mig att det är normalt att tycka som jag gör. Men man kan ju inte sitta och gråta inför den patient man ska ge ett svårt besked. Eller?
Det känns tryggt att veta att det finns alternativa vägar inom läkaryrket för den som av en eller annan anledning inte klarar av eller vill ha patientkontakt. Utifall att verkligheten blir för sorglig för mig att hantera.
Lider med dig, hade nog inte klarat av det där själv.