Krönikor
En sång för Mysing
(Fortsättningen på ”Mysings skymfer”)
En kvinna har rest sig, som för att ställa en fråga till direktör Mysing, vilket väcker kamraternas oro. Belysningen är dunkel, man kan bara urskilja kvinnan som en siluett. Plötsligt drar alla ett djupt andetag av bestörtning när de ser att hon börjar växa! Hon blir allt större och rummet själv vidgar sig för att ge henne plats. Hon står helt tyst. Mysing är inte längre oberörd utan omskakad och rädd. Hennes ansikte bleknar i takt med kvinnans förvandling och blir till sist så vitt och blankt att det koncentrerat reflekterar den svaga belysningen. Direktören lyser nu som en lampa. Rummet växer sig stor som en katedral, och kvinnan är gigantisk!
”BOOMM! BOOMM!”
Det avgrundsdjupa dånet kommer från en puka i kolossalformat som kan urskiljas bredvid kvinnan som slår på den med stor kraft. Luften och marken vibrerar. Ljudvågorna sprider sig genom människornas kroppar vars bröstkorgar fylls av den tunga resonans som pulserar mot dess innerväggar. Detta blockerar paradoxalt nog rädslan, vilket förvånar dem. Endast chefen står fortfarande stel av skräck och korta stunder svartnar det för henne. Den gigantiska kvinnan börjar tala med en stark, djup, klangfull och mycket vacker stämma.
”Jag är Fenja som tillsammans med min syster Menja var de första slavar som drev denna kvarn. Jag vill nu tillkännage det budskap jag har till Mysing. Det innehåller både fakta och slutsatser men inga frågor. Du Mysing, är en i ett långt led av förkrympta själar som för snöd vinning har plågat människor under årtusende. Du har utan ånger utsatt andra för stora lidanden – också för att makt och hämnd är din enda tröst när din klena självkänsla sviktar! I begynnelsen var det synd om dig, men sedan länge har du stelnat till den sortens plågoande man vardagligt kallar för en skitstövel.
Det var jag som varje dag smög omkring på plan 8. Jag ville veta vad du gör på jobbet och fann att du aldrig någonsin, med dina ”små, små händer” och din ”lilla, lilla hjärna”, har försökt att förbättra arbetsmiljön, eller skött ekonomin. Pengarna du fått från landstinget för att driva Grottekvarnen, har du stoppat i egen ficka. Du rik som ett troll, lika girig som en trygghetsnarkoman på högerkanten och grym som den lokala envåldshärskare du är.
Det enda skåp du brytt dig om att låsa är kassaskåpet. De enda papper man kan identifiera är privata anteckningar, inköpslistor, och en uppsjö av matrecept. Skrivbordet är även belamrat med smutsiga kaffekoppar och vinglas, sås och matrester ända upp på tangentbordet. Skåpen är fulla av vinflaskor. Mer oväntat, fann jag också färdiga och halvfärdiga pärlplattor i enkla mönster för barn och på golvet ligger mängder med pärlor utspridda – du hyser konstnärliga ambitioner. På din dator finns inget arbetsrelaterat material, mest bara sociala medier, fastighetsmäklare, märkesbutiker och lite porr.
Därför kommer jag nu för att sjunga dig, kung Mysings arvtagerska – din sista sång. Grottekvarnen själv har lidit mycket av att bevittna din terror och ska med glädje och full kraft mala fram det jag nu ska sjunga – din undergång!” Fenja böjer sig djupt ner över Mysing och viskar: ”Ensamhet ska maximera ditt lidande, därför sjunger jag på ett ålderdomligt, fornnordiska språk, så att bara Grottekvarnen ska förstå sitt uppdrag. Ingen av dina känsliga offer ska behöva känna medlidande eller beklaga din dödskamp.”
Mysings ansikte förvrids i kramp och hennes ögon glöder i den skräck som bara är hennes. På Fenjas uppmaning lämnar alla Grottekvarnen. Människorna som också vuxit under Fenjas tal, samlas nu utanför. Hennes vackra sång hörs flera mil och alla njuter av skönheten som får glädjen att flöda i deras sinnen. De minns plötsligt sina glömda drömmar om framtiden och de ser sig själva och varandra i nytt ljus. De skyndar sig hem.
Sången pågick i flera dagar. När den tystnat gick man tillbaka för att se hur det var ställt och fann att allt var borta. Där deras Grottekvarn stått stod nu ett ljust och fint sjukhus vars chefer var särskilt utvalda för att vara tydliga ledare, men utan några psykopatiska eller narcissistiska drag! Den gamla Grottekvarnens folk blev varmt välkomnad att börja arbeta där, med god lön.
Kära läsare!
Nu är denna hemska eller kanske lyckliga saga slut, beroende på hur man ser den. Grottekvarnen är definitivt inte en generaliserad beskrivning av två yrkesgrupper, eller dess medarbetare. Utan är en allegori över den dolda inkompetensens och egennyttans problematiska inverkan på en avancerad verksamhet, sjukvården, och över vår egen maktlöshet i detta!
Sjukvården är här en sällsynt tacksam miljö. Alla i Sverige har på något sätt en erfarenhet av denna tydligt hierarkiska organisation men som samtidigt har en unik öppenhet. Den kommunicerar utåt genom sin centrala samhällsfunktion och som maktfaktor i frågor om vår personliga hälsa och därmed allas vår livskvalitet. Den är antagligen central också för vår vilja och möjlighet att vara delaktiga i ett fungerande demokratiskt samhälle!
Den angår och engagerar alltså de flesta, väcker stark oro när den inte fungerar och är därför ständigt aktuell i nyhetsmedia. Den har ju en sällsynt förmåga att exponera allvaret i sina brister, både hur det drabbar personalen, men framför allt hur det drabbar tredje man!
Sjukvården har alltså en central roll i en viktig demokratisk samhällsanda. Tyvärr är insikten om denna låg, vilket sannolikt är en orsak till den blinda och generösa överföringen av skattepengar till privata fickor. Detta kommer att fortsätta gröpa ur kvaliteten på den generella vården, först och tydligast i den offentliga sektorn, men snart också den privata. Det är redan nu ingen självklarhet att man som patient få svar på sina undersökningar, eller en efterföljande bedömning hos sin privatläkare, när denne bara har försvunnit från ”sin” mottagning! Jag har personligen varit med om detta, två gånger, redan.
För den som redan är i underläge kan en sjukdom utan fungerande vård, ge den definitiva övertygelsen om att vara sviken av hela det demokratiska systemet. Sverige måste genast bli mycket klokare än idag!
