En oförutsägbar höst
Läkarprogrammets termin 7 startar snart. Jag är mer än halvvägs till examen. Om bara tre terminer kan jag börja vikariera som underläkare. Mina gamla kursare är klara redan nästa sommar. Jag är glad att jag sköt lite på examen med min föräldraledighet. Jag fick chansen att fundera ett år på om det verkligen var läkare jag ville bli.
Ett schemaförslag för terminen ligger redan ute. Block efter block i olika färger med förkortningar som PV, URO, KUA, ONK, KIR, ANE eller AK. Vi är indelade i 14 grupper som alla ska göra blocken ovan i olika ordning. Vilken grupp man hamnar i är ännu inte klart. Jag skyller inte på kursledningen för det. Studenterna har ännu någon dag på sig att komplettera eventuella rester för att bli behöriga till terminen. De vet inte exakt vilka som kommer ingå i klassen än.
Men det är lite svårt att förutsäga hur hösten blir när man ingår i en småbarnsfamilj. Vi har nu ett barn i skola och ett i förskola. De ska hämtas och lämnas på olika platser varje dag. Jag vet inte när jag kommer att kunna lämna eller hämta dem. Jag vet ingenting. Någon har sagt att vi börjar 7:30 på dagarna, ombytta och klara. Jag vill inte gärna lämna mina barn kl 6. Det är tur att min heltidsjobbande man har is i magen. Det löser sig, det gör det alltid, säger han. Men ett pusslande blir det. Som tur är brukar kursledningen ha förståelse för oss föräldrar i klassen.
Jag träffade min japanska morbror för en vecka sedan. Han och hans fru förstår inte hur det är möjligt för mig att studera till läkare så sent i livet. Det hade det inte varit om jag inte hade bott i Sverige. Min japanska kusin har varit hemma i snart tio års tid med sina tre barn. Hennes man har aldrig hämtat, lämnat, skjutsat eller bytt blöjor på barnen. Han jobbar. Hon sköter resten. Hon hade ett jobb på ett arkitektkontor innan första barnet kom. Det blir svårt för henne att komma tillbaka till arbetslivet igen. Jag är ganska säker på att ingen japansk småbarnsförälder läser till läkare.
Jag lyssnade på Bea Uusmas sommarprat för några veckor sedan. Det var inspirerande. Den första sent omskolade läkaren som jag hört sommarprata. Och dessutom leverade hon ett av sommarens bästa program. Jag har också lyssnat på de andra läkarna som pratat. Det var fascinerande att höra Agnes Wold berätta om hennes och tidigare generationers kvinnor kamp för att få jobba på lika villkor som männen i forskarvärlden. Simon Kyagas prat om hur det är forska inom ett inte så glamouröst område som kreativitet var också inspirerande. Och vilka spännande resultat de fann. Lyssna på dessa fantastiska kollegor om ni inte gjort det ännu!