Krönika

En lång yrkesbana utan genvägar

I januari för tio år sedan klev jag in på Karolinska institutet i Solna och tog de första stegen mot att bli läkare. Nu går jag runt med läkarskylt men är fortfarande långt ifrån att bli en erfaren specialist. Jag undrar hur många fler yrken som har så många utvecklingssteg som vi. Från de första prekliniska terminerna tills vi är vana specialistläkare hinner det gå 20 år eller mer beroende på vad vi valt att specialisera och kanske ytterligare subspecialisera oss inom.

En förklaring till att det tar så lång tid tror jag är att det krävs mer än medicinsk kunskap och teknisk skicklighet för att bli överläkare. De har en erfarenhet som vuxit fram genom tusentals patient- och anhörigmöten, genom moralisk-etiska prövningar som krävt reflektion, genom svåra beslut och genom lärdomar från misstag eller patientfall där inget gick att göra eller då allt redan var för sent. Det är erfarenheter som det inte går att snabbspola sig igenom. Det finns inga genvägar.

Alla placeringar på AT-tjänstgöringen är visserligen lärorika. Det är så mycket som är nytt hela tiden, sjukdomstillstånd jag aldrig stött på tidigare och även icke-medicinska utmaningar som uppstår omkring patienterna. Men några placeringar står ut ur mängden. De är de där överläkaren inkluderat mig i de medicinska resonemangen, där de både uppmuntrat och undervisat. Ibland vänligt tillrättavisat. Det ger så mycket mer att förstå varför ett medicinskt beslut är mer rätt än ett annat jämfört med att bara utföra läkemedelsbyten i journalen. Tyvärr finns tiden sällan för några längre resonemang, men bara det lilla räcker långt. Det inspirerar och motiverar mig till egen fördjupning.

Tråkigt nog har jag hört flera specialistläkare både på mitt och på andra sjukhus som säger att de inte längre ser någon glädje i jobbet och en del funderar över andra jobbmöjligheter.

Ibland kan jag undra hur en sådan överläkare var som student eller AT-läkare. De som är så kunniga och så självklara i sin pondus, var de någonsin osäkra och oerfarna? Roligt nog fick jag för ett tag sedan träffa en respektingivande och otroligt kompetent överläkare som jag minns från när hon var AT-läkare på vårdcentral, och jag var hennes patient. Jag kommer ihåg henne för att jag just då funderade på att omskola mig till läkare och passade på att fråga om hon trodde det var en bra idé. ”Så klart du ska”, minns jag att hennes 11 år yngre, mindre erfarna, version sade. Jag frågade vad hon skulle specialisera sig inom och hon sade att det behövde vara en social specialitet, en där hon hade många kollegor omkring sig hela tiden. Jag blev inte förvånad när jag såg vilken sjukhusspecialitet hon hade valt.

Tråkigt nog har jag hört flera specialistläkare både på mitt och på andra sjukhus som säger att de inte längre ser någon glädje i jobbet och en del funderar över andra jobbmöjligheter. I vissa specialiteter är de fler än i andra. Att skapa en duktig specialistläkare kostar pengar för staten, det tar lång tid och kräver engagemang från individen. Det borde vara högprioriterat för arbetsgivare att skapa de bästa förutsättningarna för att specialisterna ska vilja stanna kvar och bidra med sin kunskap till sjukvården i många år till. Så att de i sin tur kan inspirera och utbilda oss.

Om ytterligare tio år känner jag mig förhoppningsvis lika säker och kunnig i min framtida specialitet som de överläkare som jag i dag ser upp till. Och då jag hoppas jag att jag fortfarande har kvar glöden och intresset för att lära mig ännu mer, och för att lära ut.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Sjukhusläkaren

Nyheter, debatter & reportage från sjukhusvärlden

Prenumerera