Krönikor
En konst att prestera lagom
”Hur hinner du med allt?”
Den frågan får jag rätt ofta från släkt och vänner, men mer sällan från dem som också är läkare. Bland kollegor känner jag mig inte så ovanlig som jobbar kliniskt, forskar, har familj, en hobby och ett ideellt engagemang. Jag vet flera AT- och ST-läkare som jobbar heltid som kliniker, forskar, har styrelseuppdrag, är med i körer och frivilligorganisationer och som samtidigt har partner och/eller barn.
Det är otroligt vilken kapacitet många inom vårt yrke har och det är lätt att hitta förebilder. Men klarar vi verkligen av i längden att satsa maximalt på allt vi brinner för, och att göra allt samtidigt? Orkar vi? Och hur kan veta var vår egen gräns går innan det är för sent och vi hunnit bli utmattningssjuka?
Jag gick under termin 11 en kurs i stresshantering med hjälp av ACT (Acceptance and Comittment Therapy) som Studenthälsan på KI anordnade. Jag hade just då mycket som hände på många olika plan i livet och var rätt stressad. En sak som jag minns väl var när en av lärarna frågade: ”Vad är det enda man måste göra här i livet? Jo, man måste välja och man måste dö”. Det var jobbigt att höra för mig som hatar att välja. Jag ville förverkliga så många idéer hela tiden och sade ja till massa saker samtidigt som jag blundade för att tiden omöjligen skulle räcka till. Och det brukade lösa sig. Någorlunda. Men oftast till priset av något. Att jag kom hem senare än jag hade lovat barnen, att jag fick färre timmar sömn än jag egentligen behövde och framför allt att jag glömde bort en viktig detalj: Återhämtning.
Jag ville förverkliga så många idéer hela tiden och sade ja till massa saker samtidigt som jag blundade för att tiden omöjligen skulle räcka till.
Det fungerar förvånansvärt länge att hålla en väldigt hög aktivitetsnivå med många bollar i luften. Några klarar det kanske hela livet. Men jag vet alltför många i min närhet som blivit sjuka av att under lång tid prestera på topp utan marginaler och utan tillräckligt med tid för återhämtning.
Jag är glad att jag gick den där kursen på Studenthälsan. Visst har jag glömt mycket, men jag har hållit fast vid insikten om att återhämtning inte kan skjutas upp till senare. Den måste in i vardagen. Det helt prestationsbefriade varandet: en stilla stund för sig själv, en liten skogspromenad, en lässtund, ett varmt bad eller en löptur. Vad man gör spelar mindre roll. Huvudsaken är att varje dag ha tid över för en stund som får vara helt kravfri.
Jag tycker fortfarande inte om att välja. Det är så mycket roligare att fundera över sina möjligheter än på sina begränsningar. En helg har bara två dagar och jag vill hinna med mycket samtidigt som jag lockas av idén att ta dagen som den kommer. Jag vill både gå extra jourer och vara ledig så mycket som möjligt med mina barn. Att välja något är att alltid att också välja bort något annat. Jag försöker hitta en balans. Ta en jour då och då. Hålla åtminstone en eftermiddag varje helg obokad.
Läkaryrket lockar till sig många begåvade, kompetenta och väldigt högpresterande människor. Men vi pratar sällan om de risker som det innebär att vara driftig, viljestark och ha en nästintill oändlig energi och ork. Vi borde kanske diskutera det mer. Försöka skapa en kultur på våra arbetsplatser där det är naturligt att uppmärksamma och hjälpa kollegor som vi ser är i riskzonen för utmattningsproblem. Och där vi också lär våra framtida kollegor att förebygga stressrelaterad ohälsa.
