En julsaga
Blåvit av julljusens isande skimmer stod en jultomte och grät utanför en stuga. Han kunde knappt andas för han hade ett astmaanfall och som konsekvens, en svår dödsångest. Utmattad, med strömmande tårar och tilltagande yrsel letade han fram sin freonfria salbutamolaerosol ur en stor ficka. Efter ett oräknat antal doser fick han till slut sin luft, men hjärtat bilade i hans bröstkorg och han svimmade av ren skräck.
Men tomten kom snart till sans i kylan. Som tur var hade han innan han svimmat lyckats svälja en oxascandtablett som nu hade börjat verka. Hjärtat hade lugnat sig något men han måste vila en stund innan han kunde knacka på dörren till stugan. Han ville egentligen inte alls gå in eftersom han även led av social fobi. Han satte sig på en pall som stod lite vid sidan och tänkte på sitt uppdrag, att dela ut klappar och detta år också örfilar. Tomtefar hade bestämt att jultomtarna inte bara skulle dela ut klappar till de snälla utan lika viktigt – ge örfilar till de stygga och olydiga eller de rentav onda! Han trodde på hårdare tag nämligen.
Tomten mådde sämre igen. Han hade grubblat så mycket, hur kan man veta vem som är ond eller god? Tomten som själv var intelligent, precis som alla tomtar måste vara, trodde inte att man kunde gå på utseende, som att ett sött eller vackert leende med mjuka smilgropar var bevis på godhet (ändå var det just yttre företräden som krävdes för att en tomte skulle kunna bli älskad av människorna som är så primitiva). Ansiktsdrag är ju, ännu så länge bara anatomi och smilgropar dessutom en pytteliten missbildning, det hade han hört någonstans. Att tro på utseenden har lett många i fördärvet, det visste tomten.
Han riskerade inte själv något fördärv eftersom han inte måste stå till svars för sina val efteråt, men det var ju en viktig uppgift han hade.
Till var och en av dem som väntade på andra sidan dörren, skulle han antingen dela ut välbehag och bekräftelse – eller smärta och skam och sådan får man inte ta lätt på anser en tomte – i motsats till vanliga människor som låter utseende, skvaller och fördomar bestämma hur man behandlar en annan människa.
Han hade blivit kontaktad på telefon av flera av dem han nu för första gången skulle träffa. De hade viskande talat om för honom vilka av de andra som de själva tyckte illa om, och av olika skäl inte ansåg skulle ha någon julklapp. De visste inte att det blivit aktuellt att dela ut örfilar också men det berättade inte tomten, han tycket att det var tillräckligt obehagligt ändå och fick kväljningar när han nu tänkte på det.
Klockan hade hunnit bli 23:17 på julaftonskvällen och det var hög tid för tomten att dela ut julgåvorna till de människor vilka alltid vistades i detta hus. Oxascandtabletten gjorde sitt, så nu var tomtens yrsel av ett annat slag än den han känt för en stund sedan och han ville bara få sova.
Men han knackade i stället beslutsamt på dörren. En rödbrusig kvinna öppnade. Hon log ett vackert leende, med otroligt söta smilgropar i kinderna. Tomten log lite skyggt tillbaka, sedan möttes han av en märklig syn. Taket i stugan var mycket, mycket lågt, så lågt att ingen därinne kunde stå rakt. Alla stod framåtböjda eller med huvudena vikta åt sidan, tomten fick själv böja sig rejält framåt. De få stolar som fanns var upptagna. Alla ansikten som riktades mot honom hade – förmodligen av en stark och rikliga glögg som han kände doften av (men inte blev bjuden på) och deras framåtböjda kroppshållning – blivit svullna och rödmosiga och liknade därför flera av de glada tomtar som tomten själv brukade umgås med. Men här såg han något säreget sorgset och tomt i de dimmiga blickarna, som inte bara berodde på det kalla och svaga ljusskenet. De verkade inte heller involverade i något gemensamt samtal eller i någon rolig sällskapslek. Några stod två och två med sina krumma kroppar och verkade tala viskande med varandra, så tyst att inga samtal behövde avbrytas för att man skulle kunna rikta uppmärksamheten mot honom. Tomten var tvungen att titta tillbaka på dem uppochned, eftersom han stod så böjd. Han mådde illa och hade fått en sprängande huvudvärk men försökte ändå begrundade sin egen och deras belägenhet en lång stund. Hur skulle han genomföra sitt uppdrag? Han mådde mycket illa nu, kände en skärande smärta i huvudet och han var alldeles torr i munnen.
Trots uppbådandet av all sin vilja för att försöka värdera dessa spöklika män och kvinnor så förmådde han det inte. De gav ju knappt något livstecken ifrån sig, trots sina ansträngande kroppsställningar! Vilka var de? Hur stod de ut under detta låga tak? Behövde de aldrig räta på ryggen, ta ett djupt andetag och höja sin röst i något sorts utrop eller glädjeyttring? Kunde de överhuvudtaget vara onda eller goda? Hur bar de sig åt i så fall och med vem? Var de onda eller goda mot varandra, eller kom det personer på besök som de kunde använda?
Ångesten grep honom igen. Han måste komma därifrån. Det var omöjligt för honom att tänka, än mindre att dela ut klappar eller örfilar till någon i denna bisarra samling.
Tomten varken vågade eller förmådde ställa några frågor, i stället kräktes han på mattan innan han med ett hest och sprucket skrik pressade sig bakåt och ramlade ut på trappan och ned på marken. Han låg kvar helt stilla och tittade upp mot stjärnorna, han kände hur ångesten gav vika. Sedan skymdes stjärnhimlen av en mörk gestalt som sakta sänkte sig ned mot hans ansikte. Till slut, det kändes som en evighet, kunde tomten urskilja ett par gnistrande klara ögon som log vänligt emot honom. Ansiktet han såg in i var både skuggat och upplyst av månljuset och det tycktes inramat av en sorts ullig mössa. En varm hand smekte långsamt och mjukt hans kind och tomten lyfte tungt sin egen, mycket kalla hand och gav med värme och lycka en klapp tillbaka.
God Jul!
