En drös med nya insikter
I går hade vi en så kallad primärvårdsdag. Då ska vi få lärdom och insikter som ska hjälpa oss i vår framtida yrkesroll. Åtminstone tror jag att det är syftet. Några ur klassen fick åka ut på vårdcentraler och intervjua patienter. Min del av klassen fick ägna förmiddagen åt att ta puls, blodtryck, kolla reflexer, känna sköldkörtel, ta ven- och kapillärprov på varandra. Det är märkligt hur villigt alla låter sig stickas med tjocka nålar av varandra utan att ens blinka. Min provpartner fick sticka mig två gånger innan blodet flödade som det skulle. Jag fick sticka henne tre gånger innan jag lyckades. Jag ansåg mig inte vara en som är neutralt inställd till blod innan jag började på läkarprogrammet. Men nu känns det nästan som vardagsmat (inte bokstavligen dock).
På eftermiddagen fick vi höra en inspelad föreläsning av Claes Hultning. Han skulle ha kommit från sitt hem i USA och föreläst för oss i egen hög person, men rökmolnet över Europa satte stopp för det. Jag hade aldrig hört talas om honom tidigare, vilket i efterhand förvånade mig med tanke på hans fantastiska historia. Han var en ung narkosläkare när han dök på en sten och bröt nacken. Han blev förlamad från halsen och ner, men kunde fortfarande röra armarna om jag förstod saken rätt. Han beskrev hela sin resa från den tråkigt inredda sjukhussalen där han låg som nyförlamad till hur han steg för steg byggde upp sitt nya liv och en ny syn på vård och behandling av ryggmärgsskadade.
Vi fick se bilder på hur han körde bil, cyklade och åkte skidor offpist. Han berättade om hur han som den första ryggmärgsskadade mannen i Skandinavien blev pappa. Vi fick också veta hur sexlivet kan se ut efter den här typen av skada.
Jag vet inte hur lång tid presentationen tog, kanske två timmar? Men hela klassen verkade vara lika alert och intresserad som jag hela vägen.
Hade någon frågat mig i förrgår om man kan överleva att bryta nacken hade jag nog svarat att jag inte trodde det. Så naiv var jag fram till i går. Nu vet jag att man kan göra otroligt mycket mer än att överleva en sådan olycka.
Efter presentationen fick vi prata med Claes Hultling via Skype. Jag frågade honom om han trodde att hans ryggmärgsskada hade gjort honom till en annorlunda läkare än han hade blivit annars.
Han svarade väldigt utförligt och återkom flera gånger till ordet ”ödmjukhet”. Sådant är nog förbannat svårt att lära ut till blivande läkare. Ödmjukhet får man nog främst av erfarenheter och insikter om livet. Jag hoppas att vi får träffa flera personer som Claes Hultling under utbildningen. Jag är rätt säker på att den här typen av möten kommer att göra oss till bättre läkare och människor.
