Krönikor
En dag med döden
Det var en märklig känsla att gå in från en varm, ljus och solig morgon till en mörk och kall föreläsningssal för att ha en temadag om döden. Ingen visste riktigt i förväg vad som väntade eller hur man skulle reagera. Det började med att vi fick höra om vilka rutiner som gäller när en patient dör på sjukhus. Vi var många som blev illa berörda av att höra att man numera inte erbjuder dödsvak åt alla döende på avdelningarna. Förr var det en självklarhet, men det prioriterades bort i och med alla besparingar i vården. Det känns som att det borde vara en mänsklig rättighet att slippa dö ensam när det går att undvika.
Men för mig var det svåraste den här dagen att höra om barn som dör av obotliga sjukdomar. Ingen ska behöva dö i förtid, men när det handlar om små barn gör det extra ont i själen. Jag försöker tänka mig in i föräldrarnas situation men backar halvvägs i tankarna och väljer förnekelsen. Nej, barn kan inte dö, det får
inte vara så för det gör för ont. Det svider i ögonen och klumpar sig i halsen.
Jag tänker att jag aldrig kommer att kunna bli barnläkare. För hur kan man vänja sig vid att barn dör. Numera är det förhoppningsvis inte en stor del av vanliga barnläkares vardag, men ändå.
Jag undrar om jag kanske saknar psyket för att jobba som läkare. Men jag inser sen att vi är fler som bävar för att en dag behöva lämna sitt första dödsbud eller ge någon beskedet att slutet är nära. Min kompis D kände sig plötsligt 1000 gånger mer
motiverad att forska hellre än bli kliniker.
Förmodligen kommer vi gradvis att vänja oss vid döden. Alla på vårt sätt. Jag undrar om läkare generellt har mindre dödsångest än andra i samhället. Eller kanske mer?
Jag tror att det är omöjligt att föreställa sig hur man själv kommer att reagera i den situationen. En av föreläsarna poängterade just att vi aldrig ska säga till en döende att vi förstår hur han eller hon känner. För det kan vi omöjligen göra.
