Krönikor
En av mina allra bästa placeringar
Jag vet inte hur många olika vårdavdelningar jag har varit placerad på de senaste fyra åren. Kanske ett hundratal. Nyligen hade jag en enda dags placering på en avdelning som jag gärna skulle vilja återkomma till som ST-läkare eller specialist i framtiden. Jag hoppas att den har fått växa till sig ännu mer då.
Det jag fick uppleva var en inblick i arbetet på Ungdomsenheten på Södersjukhuset. Där jobbar barnmorskor, sjuksköterskor, gynekolog, barn- och ungdomsläkare, psykologer, barn- och ungdomspsykiater, kuratorer och medicinska sekreterare tillsammans för att ta hand om patienter från 13 år och upp till 18-20-årsåldern. Här finns inga skötbord, clowner, såpbubblor, glada giraffer eller ballonger. Här finns i stället strategiskt utplacerade fat fyllda med kondomer. De står så att man lätt kan ”råka” få med sig ett par stycken utan att någon annan ser.
Här får hela patienten plats. Här ställs frågorna som så lätt glöms på andra ställen. ”Har du varit utsatt för våld eller sexuella övergrepp?” Jag tror aldrig jag har ställt den frågan i någon anamnesupptagning tidigare. Här ställs den till alla. Och ibland blir svaret ”ja”. Här kan amenorrén utredas av gynekologen, depressionen och ångesten behandlas hos psykiatrikern och psykologen, diabetesen skötas av pediatrikern och den jobbiga aborten diskuteras med kuratorn eller barnmorskan. Allt på samma ställe. Så borde det vara på fler områden i sjukvården.
En annan jättebra placering hade jag häromdagen på DBT-teamet inom barn- och ungdomspsykiatrin. Där erbjuds unga med självskadebeteende och/eller emotionell instabilitet en speciell slags behandling som heter dialektisk beteendeterapi. Det var tungt att träffa barn som mår psykiskt dåligt. Men det hoppfulla var att det fanns föräldrar eller andra närstående med som kunde och ville hjälpa, stötta och stärka. Det är en stor skillnad mot vuxenpsykiatrin där jag i somras mötte många ensamma och isolerade patienter.
Jag fick med mig ett värdefullt redskap från min placering hos DBT-teamet. Det kallas validering. Det var inget jag hade hört talas om tidigare. Validering kan ske i 7 steg där det första är att ”lyssna, uppmärksamma och ha ögonkontakt”. Andra steg är till exempel att ”bekräfta och göra begripligt utifrån historia, inlärning och/eller fysiologiska faktorer” och att ”behandla den andre som en jämlik och sann person, inte som skör”. Motsatsen till validering är ”invalidering”. Där ingår sådant som ”att vara ouppmärksam, ignorera”, ”att inte delta i samtalet, göra annat, inte svara” eller att ”säga att den andra inte borde känna, tänka, göra som hen gör”. Jag vill vara en validerande läkare.
På onsdag är det tenta. Nu är det bara plugg, plugg, plugg som gäller.
