Krönika

En annorlunda syn på döden

När jag går på kvällsskiftet får jag en patient överrapporterad. Han har druckit syra i ett försök att ta livet av sig. Än så länge är det ingen fara med honom och han väntar på att få komma till IVA. Jag ägnar min tid åt andra patienter, men efter några timmar börjar mannen få svårt att andas. Det visar sig att IVA är fullt på universitetssjukhuset. I Sverige skulle det inte vara så bra, men i Botswana innebär det att man i stället får en plats på det privata sjukhuset, där standarden (och överlevnaden, skulle man gissa) är betydligt högre. Kostnaden står staten för, eftersom sjukvården är statligt finansierad.

Jag hoppar in i ambulansen. Patienten är intuberad och jag duttar med sederande och smärtlindrande. Vid något tillfälle vaknar han till, men det är snabbt avhjälpt. Så börjar saturationen att sjunka. Än i dag vet jag inte vad som hände. Om det var mitt fel på något sätt. Jag blir stressad i den krängande ambulansen. Bara att åka bil utan bälte är tillräckligt för att ge mig en lättare ångest, men att patienten får ett hypoxiskt hjärtstopp hjälper mig att inte tänka så mycket på det. Vi kommer fram och rullar in patienten på akutrummet under pågående HLR. Mottagande läkare konstaterar utan särdeles mycket information att mannen är död och vi avbryter. Jag är omtumlad, förvirrad och undrar vad jag skulle gjort annorlunda i ambulansen. Anhöriga, som förstås inte vet vad som hänt i ambulansen kommer gående in på akuten. Jag informerar dem.

Den mottagande läkaren märker att jag är upprörd, men förstår inte varför. Jag förklarar att patienten mådde ganska bra när jag gick på mitt skift, men att han fått vänta alldeles för länge och försämrats under vår vård. Och nu är han död! Det går inte fram. Varken den mottagande läkaren eller hans kollega förstår hur det kan påverka mig. Att en patient dör är inget märkvärdigt för dem. Och att jag som behandlande läkare skulle känna ett personligt ansvar för det är dem helt främmande.

Jag tänker på den här historien när jag hälsar på Fikru i Addis Abeba. I Sverige står vi oförstående inför att domstolen inte verkar det minsta stressad av att Fikrus medicinska tillstånd blir alltmer akut. Vi ser framför oss en katastrof om han dör på grund av ett behandlingsbart tillstånd. För etiopierna verkar det mer vara en möjlig lösning på ett konsulärt problem. Hans död lär inte leda till mycket mer än en axelryckning, precis som i historien Fikru berättade för mig. När läkaren rondade på avdelningen där han ligger, frågade denne sjuksköterskan vart en viss patient tagit vägen. – He expired, svarade hon konstaterande och ronden fortsatte med nästa patient. Det finns ett bäst före datum för Fikru också. Vi vet inte när det är, men det närmar sig.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-03

Tema: Dödshjälp / Tema: Cancerforskning / Vitalis: Microsoft framhåller att AI effektivt kan förkorta vårdköerna / Arbetsmiljöverket riktar skarp kritik mot Akademiska sjukhuset / Porträttet: Stridbar läkare med många strängar på sin lyra /

Prenumerera