Dumma frågor
Varför, varför var jag tvungen att ställa den där otroligt korkade frågan till den där jätteviktiga läraren? Det gick ju så bra. Jag tyckte att jag hade koll på det här med elektrontransportkedjan och jag hade fått flera instämmande nickanden från läraren. Sen fick jag nog lite hybris och gav mig på en generalisering av stora mått utan att tänka efter. Han rynkade ögonbrynen och såg oförstående på mig. Aj, där rök alla mina pluspoäng på kontot ”här är en student som verkar fatta”.
Mina första dagar på KI kände jag mig rätt trygg i mig själv. Som journalist har jag ställt alla möjliga ”dumma” frågor till makthavare, läkare, vd:ar och andra mer eller mindre vanliga människor. Jag trodde att jag var immun mot idiotförklarande blickar och kommentarer. Men oj, vad fel jag hade. På bara fyra månader har jag förvandlats till en orolig T1:a (en person som går termin 1) som väger fördelar och nackdelar med att fråga något innan hon öppnar munnen. Det är så lätt att tänka att alla andra förstår utom jag. Att jag nog inte är så smart som de. Hoppas att ingen märker något.
Antingen är mina klasskompisar genier som förstår precis alla kemiska mekanismer i kroppen. Eller också resonerar flera av dem som jag gör. När lärarna efter föreläsningars slut frågar om vi har några frågor är det numera märkligt tyst i salen. Av alla 150 studenter är det uppenbarligen inget som är oklart för någon, eller?
Jag kan acceptera att vissa frågor kan låta dumma, ogenomtänkta och att de kanske aldrig borde ha ställts. Men usch vad mycket tråkigare allting blir när man ska behöva gå runt och vara orolig för att låta dum.
Jag har ingen aning om hur jag intelligensmässigt står mig i klassen eller gentemot resten av världen. Men jag vill vara en person som kan bjuda på att verka korkad ibland. Om jag vågar.
