Dubbelbestraffad
Jag sitter med min febriga och hostiga två-åring i famnen och försöker samtidigt bläddra i min Sobotta-atlas. Hon är blixtsnabbt framme med handen och smäller igen boken. ”Nej, mamma, inte bok nu. Stäng.”
”Ja, men mamma måste plugga. Mamma har tenta nästa vecka”. ”Nej, mamma”. Nähä, det är bara att acceptera. Jag kan inte plugga och vabba samtidigt. Det är en jobbig ekvation det här att vara läkarstudent utan CSN-stöd och ha barn. Om jag är hemma med sjukt barn förlorar vi inga pengar. Om min man är hemma förlorar vi pengar. Eftersom jag inte drar in pengar till hushållet är vi beroende av hans pengar. Alltså vabbar jag. Men… problemet är att jag inte hinner vabba egentligen. Jag har tenta nästa vecka. Jag har missat allla föreläsningar utom en sedan terminens början. Jag känner mig ganska stressad.
Jag blir dessutom allt mer upprörd över det mellan-stolarna-stadie i livet jag befinner mig i. Jag hade en inkomst innan jag började på läkarprogrammet. Min föräldrapenning för dottern grundades på den inkomsten, så kallad sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Min SGI-nivå var skyddad så länge jag pluggade med CSN-stöd, det vill säga fram till september förra året. Sedan var det slut med CSN och då rök även mitt SGI. Så nu får jag miniminivån 180 kronor/dag om jag bestämmer mig för att skaffa ett till barn de närmsta 4,5 åren. Så utöver det faktum att jag ska lyckas plugga utan CSN-lån resten av utbildningen så ska jag klara en föräldraledighet på miniminivå. Som salt i såren kom i dag ett brev om jämställdhetsbonus från Försäkringskassan. Eftersom vi har delat ganska lika på föräldraledigheten ska vi belönas. Men hur? Jo, genom att jag ska få skatteavdrag för de månader som mannen har varit hemma med barn. Problemet är bara att jag inte har haft någon inkomst eftersom CSN ju inte beviljat mig några lån så någon bonus från Försäkringskassan blir det inte tal om.
Nyligen fick jag dessutom höra att lite äldre studenter än jag, de runt 40 år får extra CSN-lån utöver de sex år som är regel. Jag vet inte om det stämmer, men om det gör det blir jag lite smått irriterad. Varför ska man gynnas när man är 40-någonting men inte 30-någonting? Och varför, varför ska systemet vara utformat så att i princip ingen läkarstudent som läst mer än ett halvår/år av ett annat universitetsämne ska kunna få lån hela vägen?
Ja, det är ändå värt det. Det är värt att vända kronorna och det är värt allt att ha barn och jag är enormt tacksam att jag fått chansen att läsa till läkare. Men jag skulle ju uppskatta om samhällets trygghetssystem var lite mer flexibelt och jag slapp sätta mitt hopp till trisslotter.
