”Du som är läkare…”
Det kom långsamt smygande. Antagandet från människor omkring mig att jag kan svara på frågor och ge dem råd i medicinska frågor. I början inleddes meningarna med: ”Du kanske inte vet det här än, men…”
Nu är det mer rakt på sak. ”Jag har ett utslag här, vad kan det vara?” ”Borde jag ta bort det här födelsemärket?” och så vidare. Den mest rörande frågan jag fick var från en äldre kvinna som frågade ”hur länge tror du att en sådan som jag har kvar att leva?” Jag svarade att jag inte hade en aning, men lade till att jag tyckte att hon verkade pigg och ung i sinnet. Vad skulle en erfaren läkare ha svarat henne?
I början tyckte jag att det var ganska komiskt att jag fick frågor trots att jag hade så långt kvar av utbildningen och inte kunde någonting. Men nu känner jag mig mer och mer bekväm i rollen att bli frågad om allt möjligt. Jag garderar alltid mina svar förstås, men det är kul att försöka fundera på och ta reda på vad det kan vara. Och man blir så innerligt stolt om man senare får höra att en läkare bekräftat det man trodde.
Studenter emellan rådfrågar vi också varandra. Om än det ena, än det andra. Det är kul att alla blir så engagerade i vad man än frågar om. Läkarstudenter är nog tacksamma bollplank för den som vill diskutera sina hälsoproblem. Jag undrar när förändringen sker. När den sprudlande entusiasmen att kasta sig över minsta lilla sår eller blodtryckshöjning förbyts i en rutinmässig jaha-känsla. Är det redan under AT, eller ett par år in på ST eller ännu senare?
Häromdagen bläddrade jag i en tidning och såg en märklig annons. Rubriken löd ”Som att ha en läkare i familjen”. Det var reklam för något företag som erbjöd deluxe medicinsk rådgivning och kanske var det även behandling åt sina kunder. Genom att anlita företaget skulle kunden alltid veta vem han eller hon skulle kontakta i hälsofrågor. Jag ringer vårdguiden så fort det är något häslorelaterat jag undrar över och det är alltid någon som svarar. Jag åker till akuten om det är brådskande och det är alltid någon som tar emot mig. Jag undrar vem i Sverige som behöver den där typen av tjänster. Förhoppningsvis blir den allmänna sjukvården aldrig så dålig att patienter inte vet vart de ska vända sig när de blir sjuka och att de aldrig behöver tveka på om de kommer att få vård när de behöver det.
En läkare i familjen. Är det höjden av lyx? Att alltid ha en säker och trygg medicinsk klippa inom räckhåll. Är det verkligen så det är att vara läkare? Att folk i ens närhet ”slipper” söka den vanliga sjukvården? Jag vet inte om jag någonsin vill axla det förtroendet. Jag kommer nog att rekommendera min man och dotter att gå till vårdcentralen även när jag är färdig läkare. Så särskilt lyxigt blir det nog inte för dem. En föreläsare vi hade termin ett avrådde oss starkt från att behandla våra nära och kära. Risken är för stor att vi inte kan vara helt professionella då. Jag hoppas att jag följer det rådet. Det lät klokt.
