”Du är ju snart klar”
Jag träffade nyligen på en bekant som precis har kommit in på läkarprogrammet på KI. Hon var sådär sprudlande glad som jag minns att jag också var för exakt fem år sedan.
Overklighetskänslan, tacksamhetskänslan och en sjudande motivation inför läkaryrket. Jag minns att jag gick runt på KI campus och bara njöt de första veckorna av utbildningen. Min bekanta berättade för mig om sin dröm att jobba för Läkare utan gränser. Det var en stark dröm för mig också i början. Men den har falnat lite nu. Visst vill jag fortfarande åka en vacker dag, men först ska jag vikariera som underläkare, sen göra AT, sen vikariera igen, sen välja en för Läkare utan gränser relevant ST… Så drömmen känns märkligt nog längre bort nu än vad den gjorde termin 1.
Min bekanta frågade mig om den så kallade åtta-gruppen som man är indelad i från början. ”Håller man ihop senare i utbildningen också?” Jag behövde tänka efter. Vilka var i min grupp nu igen? Jag var ju föräldraledig efter tre och en halv termin. Jag har gått längre tid i min nya klass nu än vad jag gjorde i den gamla. Ändå känner jag fortfarande samhörighet med det gamla gänget också. Jag har numera bara nära kontakt med en person i min ursprungliga åtta-grupp. Hon är å andra sidan en av mina närmsta vänner. Hon och en till i gruppen vet jag har bytt klass. En annan vet jag har hoppat av. De övriga går kvar tror jag och är klara till sommaren.
”Du har ju inte alls långt kvar nu” sade T1:an till mig. Joo, jag har ju två år kvar. Det är jättelångt. Eller inte? Om bara ett år är jag behörig att jobba som underläkare. Nästa sommar kan jag ta mitt första vikariat. Ja, det känns faktiskt ganska nära nu : )
