• 22 augusti 2008
• 4
• AV: Dr Snake

Det var en gång en liten gumma som bodde i sin villa. Eftersom den lilla gummans make hade varit läkare, kallades den lilla gumman Doktorinna och det var en väldigt fin titel som den lilla gumman var mycket stolt över.

Den lilla gummans man, som alltså varit Doktor, hade också varit väldigt fin och stor och duktig och omtyckt av sina patienter. Den lilla gumman hade också tyckt mycket om sin make även om hon hade haft svårt med den tidens läkarjargong, framförallt vid middagsbjudningar med Doktorn och Doktorns kollegor. Synpunkter som ”Man blir inte riktig läkare innan man har fyllt en kyrkogård” eller ”Underläkarna klagar på långa arbetstider när dom har två forskningslediga dagar i veckan – både lördag och söndag!!” förekom ofta, följt av bullriga skratt. Nu bodde den lilla gumman ensam i sin villa sedan Doktorn själv hamnat på kyrkogården. Kanske offer för någon kunskapstörstande yngre läkare, kunde den lilla gumman tänka med en rysning.

Så hände det sig en dag att den lilla gumman inte kände sig bra. Hon hade tryck över bröstet och väldigt tunga ben. Eftersom hon och Doktorn begåvats med tre barn och en av dom lyckosamt blivit läkare, beslöt sig den lilla gumman att ringa detta barn, som var en dotter. Denna dotter hade alltid telefon i fickan på jobbet och svarade därför direkt. Den lilla gumman tyckte det var bra eftersom hon inte behövde forcera arméer av översköterskor som förr i tiden. Ibland kunde förstås dottern vara väldigt otrevlig när hon svarade för att hon gjorde en LP eller la en CVK eller några andra bokstäver och den lilla gumman kunde tycka att då var det väl ändå konstigt att svara. Den lilla gummans dotter arbetade också fackligt vilket den lilla gumman också tyckte var konstigt. För att vara riktig ärlig tyckte den lilla gumman att det var konstigt att läkarna hade ett fackförbund alls. Patienterna borde ha ett istället, brukade hon tänka…

Visst hade Doktorn på senare år av och till sovit oroligt och pratat – ibland till och med skrikit – i sömnen om sjukronan, verksamhetschefsreformen och annat som den lilla gumman förstod var mycket otrevliga saker, men eftersom Doktorn fortsatte att vara Doktor och de levde gott med villan, sommarhuset, båtar och bilar medan den välsignade inflationen åt upp alla lån, så förstod hon inte riktigt det hemska i det hela. Dottern däremot fnös åt faderns historier och kunde vara upprörd och prata om arbetsförhållanden, arbetstider, dubbeldokumentation, vårdplatser, men detta var okänt för den lilla gumman. Hon var mer hemma med kyrkogårdar och sånt.

Kanske var det därför den lilla gumman inte blev så förvånad när hon hörde en arg dotter i luren. – NEJ mamma, man ska INTE ringa sjukvårdsupplysningen när man är JÄTTESJUK!!  Man ska ringa AMBULANS! Hör du det A-M-B-U-L-A-N-S! bokstaverade dottern ilsket. Typiskt läkare, tänkte den lilla gumman, inte lyssna, bara bestämma, och la helt sonika på luren i örat på dottern.

Nu bar det sig inte bättre än att den lilla gumman också fick både svårt att andas och blev blå varför hon ändå beslutade sig att följa dotterns råd. Sedan gick det i flygande fläng och på sjukhuset åtgärdades den lilla gummans hjärta med universitetssjukhusfart.

Den lilla gumman var så tacksam över behandlingen och den fina vården och därför så väldigt ledsen över att hon fortfarande var blå och inte kunde stå. Ytterligare en röntgen gjordes efter några dagar som visade att det som egentligen felades den lilla gumman inte alls var hjärtat utan istället stora  blodproppar i hennes lungor. Detta var bra för att då visste man vad det var för fel, men dåligt för det innebar långvarig behandling och konvalescens.

Den lilla gumman blev omtyckt också på den nya avdelningen eftersom hon var mycket social och snabbt lärde känna alla läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och läkarsekreterare. Hon var alldeles särskilt svag för den unge läkaren, i 57-årsåldern, även om hon tyckte att hon såg för lite av honom och dessutom på den punkten hade konkurrens av läkarsekreteraren. Den lilla gumman uppfattade däremot avdelningsarbetet som att personalen, om de var där, mest satt vid olika datorer på expeditionerna och skrev. Detta tyckte den lilla gumman var konstigt men hon var ju både gammal och liten. Hon tog varje dag sin behandling och blev allt mindre blå i ansiktet och istället alltmer blå på kroppen, av sprutorna, vilket var helt i sin ordning.

Det som däremot blev besvärligt för den lilla gumman var att hon fick så olika besked om sin mobilisering. Detta förvirrade henne, men eftersom hon gärna ville vara till lags trots sin syrebrist, lärde hon sig att styra sin rörelseradie på avdelningen efter vilken sjuksköterska som var i tjänst. Som hon förklarade för dottern ”Jag passar på att gå ut lite nu innan Anki går hem för när syster Lisa kommer får jag inte lämna rummet”. Problem blev det också de gånger då den energiska sjukgymnasten ville träna trappgång och de oyckligtvis mötte nån av sjuksköterskorna som inte ville att hon skulle vara uppe och gå, eller ännu värre, den trevlige läkaren som förmanade att den bästa platsen för den lilla gumman i nuläget allt var på avdelningen.

Trots dessa obehagliga konfrontationer trivdes den lilla gumman på det hela taget fint för alla var ju så snälla var för sig. När den lilla gumman till slut blev utskriven från sjukhuset med något friskare lungor och mindre tunga ben, och på köpet ett åtgärdat kranskärl!, så kände den lilla gumman att hon höll med sin dotter att det inte riktigt var som det skulle med sjukvården. Och att alla verkade tänka mest på sin egen betydelsefulla yrkeskompetens.

– Man borde ju faktiskt tänka mest på patienten.  Men -det är väl jag som är gammalmodig tänkte den lilla gumman sen innan hon nöjt för första gången på länge somnade in. I sin egen säng. I sin egen villa. Med bilden av den unge doktorns ansikte på näthinnan.