Det svåraste för en läkare
I veckan fick vi prova på att intervjua en patient på våra respektive praktik-vårdcentraler. Tanken var att vi skulle öva på samtalsteknik. Efteråt fick vi lyssna igenom intervjuerna och fundera över om vi till exempel ställt öppna eller slutna frågor och hurdana svar vi fått.
Som journalist gick jag med rätt mycket självförtroende in i uppgiften. Att sitta och prata med en främmande människa och ställa frågor kan jag väl göra i sömnen, tänkte jag.
Men det är ju skillnad på läkare och journalister. Och min intervjuperson var inte den som med stora målande beskrivningar beskrev vilka symptom han haft vid olika sjukdomstillstånd i sitt liv. På sin höjd fick jag på frågan ”Det måste ha gjort ont?” ett ”ja, det gjorde det”.
Plötsligt ställde min patient en motfråga. ”Vet du vad det svåraste för en läkare är?” sade han.
Jag tänkte efter en stund och började svara: ”Det är nog många saker som är svåra…” Men han avbröt mig direkt.
”Nej, det är att ställa diagnos. Sen är det lätt, då sätter man in behandling, sade han”.
Diagnos? Ja, så kanske det är, tänkte jag. Han berättade vidare att det skiljer så mycket mellan olika människor vad de menar med beskrivningar av symptom. ”Sveda”, ”ont”, ”molande”, ”kliande” och så vidare kan ha olika betydelse beroende på vem som säger det och när.
Han beskrev med beundran i rösten en kvinnlig läkare som direkt satt rätt diagnos på honom vid ett tillfälle.
Efteråt har jag funderat på det han sa. En diagnos är ju inte bara ett medicinskt facit som man kommer fram till efter att ha fått alla fakta på bordet. På en vårdcentral är det med ord, med hjälp av samtalet, som man ska försöka klura sig till ledtrådar om en persons sjukdom eller icke-sjukdom. Det låter som en väldigt svår uppgift, men jag är tacksam för att jag fått den insikten redan termin 1 och inte först på AT. Nu har jag chansen att träna upp mig i några år först.
