Det sjuka med sjukskrivningar
Så var det åter dags för en föreläsning om sjukskrivningar på läkarprogrammet. Och precis som förra gången började föreläsaren med att ursäkta sig för det torra och tråkiga ämnet. Jag tror att det var ett pedagogiskt grepp för att få oss att lyssna. Men jag tycker att det är synd att perspektivet ska behöva vara sådant. För varje sjuk patient, kanske särskilt för dem med en psykiatrisk diagnos, är det djupaste allvar med de där blanketterna som vi läkare så våndas över att behöva fylla i. Det handlar om människors värdighet, ekonomi och kanske viktigast: deras prognos för tillfrisknande. För den här föreläsaren lyfte fram hur skadligt det kan vara med felaktiga sjukskrivningar. Felaktiga, destruktiva långtidssjukskrivningar kan bland annat leda till ökat missbruk av alkohol och/eller droger, ökat våld i nära relationer och minskade möjligheter att återfinna ett socialt sammanhang. Att till exempel sjukskriva en person som lider av social ångest under långa perioder hjälper inte personen att bli bättre på att hantera sociala situationer. Det måste finnas en tanke och en behandlingsstrategi vid sjukskrivningar. Och man ska tidigt prata om och motivera till återgång i arbete.
En vårdcentralsläkare som föreläste för oss i ett annat sammanhang berättade om patienter som hon mött som varit sjukskrivna för ångest eller depression länge och som mådde jättedåligt. Med rätt ställda frågor fick hon fram att personerna led av till exempel paniksyndrom, generaliserat ångestsyndrom eller bipolär sjukdom. Och med rätt terapi och läkemedel kom personerna snart tillbaka i arbete och började må bättre.
Att skaffa hund under sjukskrivningsperioden är tydligen något som försvårar återgång till arbete. Likaså att börja engagera sig i olika ideella sammanhang. Där fällde en kursare en kommentar: ”Det låter ju ändå som ganska livsbejakande saker att göra, skaffa en hund och engagera sig och så. Personen kanske mår bättre av det än av att gå tillbaka till börsmäklarjobbet” (ungefär så). Föreläsaren svarade att det inte är hälsosamt att fastna i utanförskapet. Vi mår bra av att jobba, av att känna oss behövda.
Jag tänkte att det där någonstans också blir en samhällsekonomisk fråga. Sjukskrivningskostnaderna upptar en stor andel av våra gemensamma skattemedel och de psykiatriska diagnoserna ligger i topp. De flesta i vårt samhälle måste jobba och betala skatt för att det ska kunna finnas en välfärd för alla. Det trygga sjukvårdssystem som vi har i dag är redan illa ute och de privata lösningarna för de bemedlade vinner allt mer mark.
Läkare vill generellt sett diagnosticera, behandla och bota patienter. I den ordningen. Sjukskrivningar blir något jobbigt, svårt och stressigt. ”Ett arbetsmiljöproblem”, enligt föreläsaren. Att fundera på i vilken utsträckning en människa kan utföra var och en av sina arbetsuppgifter är inte vad vi utbildats till. Vårdcentralsläkarna jag mött har många gånger beklagat sig över hur tiden inte räcker till för att skriva intyg, att intygen kommer tillbaka och måste kompletteras, att patienter blir så arga eller ledsna när man nekar de sjukskrivning och hur jobbigt det känns. Jag har för mig att föreläsaren sade att 50 % av alla läkarintyg till försäkringskassan är undermåliga. Ändå gör kassan nästan alltid som läkaren rekommenderar. Ska man sätta en sådan makt och ett sådant ansvar i läkares händer så måste man från samhällets sida också ge oss tid och verktyg att göra ett bra jobb. Eller också kanske det inte primärt ska vara läkares jobb?
Hade jag fortfarande varit journalist så hade jag velat skriva en skriva en artikelserie om sjukskrivningar. Jag skulle vilja belysa inte bara de fall där personer felaktigt nekats sjukskrivning utan också de fall där de felaktigt blivit sjukskrivna. De fallen blir kostsamma för alla. Helt i onödan. Det skulle inte skada om fler perspektiv på den här stora och svåra frågan kom ut till allmän debatt.