Krönika

Det mest förbjudna

Klaga inte på underfinansiering (1). Problemen är helt andra, men inget som ”hermelinerna” vill låtsas om – bara katten funderar.

Det mest förbjudna för en psykiater är inte att ha sex med någon patient eller att uppmuntra andra att ta livet av sig. Ska man vara krass, så drabbar detta bara de inblandade och känns därför överkomligt för oss andra. Är det att delta i en stor terrorhandling, eller att begå mord? Vi kommer nära, men nej, inte riktigt det heller. Och att vara både psykiater och nazist är inte heller det mest förbjudna, om nu någon skulle tro det. Ett sådant avslöjande vore visserligen chockerande, men vi vänjer oss och dagens kriterier för rumsrenhet är ju flexibla. Nej, det är något annat.

Apropå nazister, kom att tänka på historieforskningen. Den bestod länge av omtolkningar av kända fakta och undersökning av nya fynd. Gamla missuppfattningar permanentades som sanningar. Verkligheten, om än subjektiv, existerade ju bara bakom de en gång i tiden levande pannbenen på några av de dödskallar, vi idag bara kan betrakta. Detta påverkar dagens metoder, och tvärvetenskaplig forskning är framgångsrik. Man samlar material från valda delar inom många forskningsfält. Var och en av dessa måste självklart stå stadigt på sitt eget vetenskapliga fundament för att kunna ge en trovärdig skärv till bilden.

Men hur är det med psykiatrins skärv? Vilka fundament står psykiatriforskning på idag? Den anses vara sig själv nog, om man ska tro forskarvärlden. Antagligen en automatisk åsikt om allt som klassas som medicinsk vetenskap. Men har psykiatrin verkligen en vetenskaplig grund, värd namnet?

Är bristerna i den psykiatriska diagnostiken d.v.s. enbart symtomkriterier verkligen ett problem enbart för enskilda patienter som ofta får fel och olämpliga diagnoser inom dagens torftiga och vilseledande diagnoskategorier? Har de tur får de byta diagnos, men har de otur tvingas de byta diagnoser lika ofta som min granne måste byta läkare på vårdcentralen. Eller borde diagnostiken vara ett minst lika allvarligt problem – även för den psykiatriska forskningen? Men så är det inte. Så hur vet forskarna vad de forskar på? Kan inte resultaten bli falska? Eller är psykiatrin undantagen sådan granskning?

Förklara för mig, hur kan man annars, som den grupp svenska forskare hävdat i en studie på över 67.000 (!) ADHD-patienter, studien publicerades i höstas i högt ansedda British Journal of Psychiatry (BJP) (2), utan att ifrågasättas, anse att alla dessa patienter har ADHD, bara för att de hämtats ur Patientregistret med tilldelad diagnoskod?!

Och inte nog med det, dessutom hävda att Socialstyrelsens riktlinjer för ADHD-medicinering, att bara de svåraste fallen, som inte svarat på någon annan behandling bör medicineras – indikerar att medicinerade patienter i deras studie, har en svår form av ADHD?!

Vi med tillräcklig klinisk erfarenhet, vet att neuropsykiatriska utredningars kvalitet, generellt varit mycket låg och att felaktiga diagnoser / orsaksbeskrivningar är mycket vanliga! Att Patientregistret är ett register, ingen kvalitetsindikator. Dessutom är det en känd sanning att medicinering rutinmässigt varit det första och oftast enda som erbjudits, även efter undermåliga utredningar, och tveksam symtombild! Visste BJP det, eller…? Vet Vetenskapsrådet det?

Studien är meningslös idag, resultatet en anekdot. Ett slöseri med pengar som mest gynnar författarnas egna karriärer i en till synes blind forskarvärld. Att hitta biologiska markörer för olika psykiatriska symtombilder dröjer. Men först då får vi diagnoser som kan ge genetikforskningen trovärdiga resultat!

Att ifrågasätta etablerad forskning ÄR det mest förbjudna, för en vanlig psykiater!

Forskningen får kritik, inte bara av mig. Men Vetenskapsrådet står vilset. Deras uppmaning till forskarna att ägna sig åt genetiken (hos något som ingen faktiskt vet vad det är!) var ett dåligt försöka att höja psykiatrins status. Vanryktet fortsätter. Nya misstag avslöjas gång på gång i nyhetsmedia, vilka aldrig drar sig för att visa upp nakna kejsare.

Men det finns andra och framkomligare vägar för forskningen – i ett nytt paradigm.

Eftersom vår hjärna tillhör ett läraktigt flockdjur i symbios med miljön – inte minst den sociala, så är komplexiteten uppenbar. Man behöver söka förklaringarna i samspelen mellan: somatiska sjukdomar och tillstånd, ärftlighet (även i vid bemärkelse), uppväxtförhållanden, livsmiljöer, inklusive medicinering, illegala droger och i den psykosociala miljön, m.m. Och glöm inte etnicitet, kultur och världsåskådning. Samerna kan berätta om vikten av detta!

Att studera och utforska viktiga sambandsfaktorer i tvärvetenskapliga projekt, där man tvingas sätta fokus på individers förutsättningar är tror jag, enda framkomliga vägen till att förstå psykiatriska symtom, hitta nya och bättre diagnoskriterier och bana nya vägar till effektivare behandlingar och insatser, oavsett vilka etiketter man vill klistra på patienten!

Referenser:
(1) Flyckt L, Rydberg U, Ågren H. Svensk psykiatrisk forskning kraftigt underfinansierad. Läkartidningen 2014; 11: 444
(2) Larsson H, Rydén E, Boman M, Långström N, Lichtenstein P, Landén M. Risk of bipolar disorder and schizophrenia in relatives of people with hyperactivity disorder. Br J Psychiatry 2013; 203: 103-106.

Kommentar: Ingen vet idag om schizofreni bara är en enda sjukdom, eller flera olika patologier med liknande symtombild. ADHD och Bipolär sjukdom är ofta svåra att skilja på. Är de kanske två uttryck för samma patologi, alltså samma sjukdom?

Carina Hellström
Katt, bland hermelinerna

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2020-01

Tema: Pensioner / Sjukvårdsuppropen växer och sprider sig över landet / Ögonblicksbilder från Stockholmssjukvården / Porträttet: Yvonne Dellmark / Krönikor

Prenumerera