Det mest förbjudna
Klaga inte på underfinansiering (1). Problemen är helt andra, men inget som ”hermelinerna” vill låtsas om – bara katten funderar.
Det mest förbjudna för en psykiater är inte att ha sex med någon patient eller att uppmuntra andra att ta livet av sig. Ska man vara krass, så drabbar detta bara de inblandade och känns därför överkomligt för oss andra. Är det att delta i en stor terrorhandling, eller att begå mord? Vi kommer nära, men nej, inte riktigt det heller. Och att vara både psykiater och nazist är inte heller det mest förbjudna, om nu någon skulle tro det. Ett sådant avslöjande vore visserligen chockerande, men vi vänjer oss och dagens kriterier för rumsrenhet är ju flexibla. Nej, det är något annat.
Apropå nazister, kom att tänka på historieforskningen. Den bestod länge av omtolkningar av kända fakta och undersökning av nya fynd. Gamla missuppfattningar permanentades som sanningar. Verkligheten, om än subjektiv, existerade ju bara bakom de en gång i tiden levande pannbenen på några av de dödskallar, vi idag bara kan betrakta. Detta påverkar dagens metoder, och tvärvetenskaplig forskning är framgångsrik. Man samlar material från valda delar inom många forskningsfält. Var och en av dessa måste självklart stå stadigt på sitt eget vetenskapliga fundament för att kunna ge en trovärdig skärv till bilden.
Men hur är det med psykiatrins skärv? Vilka fundament står psykiatriforskning på idag? Den anses vara sig själv nog, om man ska tro forskarvärlden. Antagligen en automatisk åsikt om allt som klassas som medicinsk vetenskap. Men har psykiatrin verkligen en vetenskaplig grund, värd namnet?
Är bristerna i den psykiatriska diagnostiken d.v.s. enbart symtomkriterier verkligen ett problem enbart för enskilda patienter som ofta får fel och olämpliga diagnoser inom dagens torftiga och vilseledande diagnoskategorier? Har de tur får de byta diagnos, men har de otur tvingas de byta diagnoser lika ofta som min granne måste byta läkare på vårdcentralen. Eller borde diagnostiken vara ett minst lika allvarligt problem – även för den psykiatriska forskningen? Men så är det inte. Så hur vet forskarna vad de forskar på? Kan inte resultaten bli falska? Eller är psykiatrin undantagen sådan granskning?
Förklara för mig, hur kan man annars, som den grupp svenska forskare hävdat i en studie på över 67.000 (!) ADHD-patienter, studien publicerades i höstas i högt ansedda British Journal of Psychiatry (BJP) (2), utan att ifrågasättas, anse att alla dessa patienter har ADHD, bara för att de hämtats ur Patientregistret med tilldelad diagnoskod?!
Och inte nog med det, dessutom hävda att Socialstyrelsens riktlinjer för ADHD-medicinering, att bara de svåraste fallen, som inte svarat på någon annan behandling bör medicineras – indikerar att medicinerade patienter i deras studie, har en svår form av ADHD?!
Vi med tillräcklig klinisk erfarenhet, vet att neuropsykiatriska utredningars kvalitet, generellt varit mycket låg och att felaktiga diagnoser / orsaksbeskrivningar är mycket vanliga! Att Patientregistret är ett register, ingen kvalitetsindikator. Dessutom är det en känd sanning att medicinering rutinmässigt varit det första och oftast enda som erbjudits, även efter undermåliga utredningar, och tveksam symtombild! Visste BJP det, eller…? Vet Vetenskapsrådet det?
Studien är meningslös idag, resultatet en anekdot. Ett slöseri med pengar som mest gynnar författarnas egna karriärer i en till synes blind forskarvärld. Att hitta biologiska markörer för olika psykiatriska symtombilder dröjer. Men först då får vi diagnoser som kan ge genetikforskningen trovärdiga resultat!
Att ifrågasätta etablerad forskning ÄR det mest förbjudna, för en vanlig psykiater!
Forskningen får kritik, inte bara av mig. Men Vetenskapsrådet står vilset. Deras uppmaning till forskarna att ägna sig åt genetiken (hos något som ingen faktiskt vet vad det är!) var ett dåligt försöka att höja psykiatrins status. Vanryktet fortsätter. Nya misstag avslöjas gång på gång i nyhetsmedia, vilka aldrig drar sig för att visa upp nakna kejsare.
Men det finns andra och framkomligare vägar för forskningen – i ett nytt paradigm.
Eftersom vår hjärna tillhör ett läraktigt flockdjur i symbios med miljön – inte minst den sociala, så är komplexiteten uppenbar. Man behöver söka förklaringarna i samspelen mellan: somatiska sjukdomar och tillstånd, ärftlighet (även i vid bemärkelse), uppväxtförhållanden, livsmiljöer, inklusive medicinering, illegala droger och i den psykosociala miljön, m.m. Och glöm inte etnicitet, kultur och världsåskådning. Samerna kan berätta om vikten av detta!
Att studera och utforska viktiga sambandsfaktorer i tvärvetenskapliga projekt, där man tvingas sätta fokus på individers förutsättningar är tror jag, enda framkomliga vägen till att förstå psykiatriska symtom, hitta nya och bättre diagnoskriterier och bana nya vägar till effektivare behandlingar och insatser, oavsett vilka etiketter man vill klistra på patienten!
Referenser:
(1) Flyckt L, Rydberg U, Ågren H. Svensk psykiatrisk forskning kraftigt underfinansierad. Läkartidningen 2014; 11: 444
(2) Larsson H, Rydén E, Boman M, Långström N, Lichtenstein P, Landén M. Risk of bipolar disorder and schizophrenia in relatives of people with hyperactivity disorder. Br J Psychiatry 2013; 203: 103-106.
Kommentar: Ingen vet idag om schizofreni bara är en enda sjukdom, eller flera olika patologier med liknande symtombild. ADHD och Bipolär sjukdom är ofta svåra att skilja på. Är de kanske två uttryck för samma patologi, alltså samma sjukdom?
Carina Hellström
Katt, bland hermelinerna
Jag har blivit utsatt för denna minst sagt tveksamma sk diagnoshysteri. September 2007 sökte jag själv upp psykmottagningen i Värnamo. Det var p.g.a depression och blev inlagd av någon anledning som jag inte kände till då. Vad diagnosen var då kände jag inte till utan lät undersökningen fortsätta. Fick tabletter Zyprexa till att börja med innan jag fått känna till vad dom var emot. Hade förhoppningen om att dom var emot min depression så jag vägrade inte att ta dom. Det dröjde flra år innan jag fick veta vad man skrivit i journalen. Och då handlade det om schizofreni, vilket jag inte hade en aning om vad det var och man berättade inte mycket heller. Att man egentligen skulle undvikit att uppsöka psykosmottagningen när man nu känner till hur patienter behandlas och att man ska hålla på och ”testa” olika mediciner. Om en medicin ger biverkning så tillsätter man ännu en som ska minska t.ex. skakningar eller myrkryp i benen. Akiniton var just en sådan som jag fick. Seroquel var en ytterligare medicin sedan. Efter ett tag satte man in Risperdal Constansa injektion som skulle tas varannan vecka. Och ytterligare ett byte till Xeplion… Efter det så började min viktökning bli allt mer problematisk. Ansamling av vatten i kroppen och dessutom diabetes och astma + blodtrycks ökning. Februari 2014 nådde jag min högsta vikt 105,3 kg på mina 163 cm. Jag började planera att jag måste sluta med denna medicinering. Tog reda på fakta om vad Xeplion egentligen var emot, och även skrev mejl till tillverkaren Jansen och frågasatte medicinen Xeplion. Var den verkligen emot schizofreni med vanföreställningar? Vad jag själv vet så har jag inga vanföreställningar haft någonsin. Vad ville man uppnå med den. Stänga av tankarna var vad den egentligen gjorde. Hade jag verkligen några konstiga tankar som inte fick finnas i mitt huvud. Medicinen stängde av så gott som alla tankar…även dom nattliga drömmarna försvann, och det började kännas tomt och innehållslöst hela mitt liv. Sökte därför stöd på internet och Facebook bl.a. Blev ju ett enkelt byte för bluffmakare där som ville bli min fru. Hade inte längre min normala kapacitet och hjårnfunktion då så jag skänkte en hel del pengar i hopp om att träffa den rätta partnern. Funderar nu på att försöka få ersättning för den feldiagnosen som ställdes då. Någon schizofreni har jag ju aldrig haft, och medicinen gjorde att jag nu hamnat i ett katastrofalt ekonomiskt dilemma som är svårt att ta sig ur om ingen ersättning kan betalas ut som en råddning av situationen. Några test mot schizofreni fick jag genomföra sedan jag vägrat mer Xeplion. Testen visade då Mars 2015 på aspergers syndrom. Altså innan medicinen Xeplion slutat verka. Men vikten dalade hela tiden efter upphöranet av medicinen. Även diabetesen, astman, blodtrycket började återgå till det normala. Nu lite mer än ett år efter sista sprutan har vikten också (82,6kg) fått lite mer kunskap om både hälsa både fysiskt och mentalt. Undrar hur en sådan vårdform får fortsätta med sin verksamhet utan att regeringen går in och ser till att någon förändring genomförs. Förändringen tycker jag kunde vara att istället till patienter ge hälsosam mat och sluta med dessa fösöksdroger…
Det första och absolut viktigaste är att ni förstår era egna rön och vad patienten behöver diagnosen till utifrån i första hand egna förmulerade behov. Här brister psykiatrin å det grövsta och därtill kommer en farmakologisk okunskap med upprepade kontraindikationer som läggs på hög. Vilket vem som helst med lite intresse skulle kunna undvika. Vad spelar forskningen för roll om ingen tar den till sig? Att Schizofreni inte är en sjukdom tillhör grundkurs 1A, att ni sedan bortser från alla olika schizoida tillstånds olika symtombilder, för att välja psykospreventiv behandling på samtliga, finns ingen forskning som stödjer. Det är psykiatriens beslut. Merparten med bipolära tillstånd har ADHD, ej omvänt förhållande, och hur har ni missat det? Vilka alternativa behandlingsformer pratar du om vid neouropsykiatriska tilstånd? Här är forskningen ganska tydlig att psykoterapier och kbt tillhör socialstyrelsen önsketänkande. Ska självklart stå till allas förfogande ändå. Hur psykiatrikers förvirring skall åtgärdas vet forskningen inget om. Med neuropsykiatrisk foskning står det bättre till om blycken lyfts utanför sveriges gränser.
Väl skrivet, det finns också en risk för att barn för snabbt ges en ADHD-diagnos i stället för att ta reda på orsaken till problemen. Känner till en pojke i skolåldern som är dyslektiker och som höll på att missa rätt hjälp om inte hans föräldrar och vänner med verbala resurser kämpat för hans rätt.
Den givna ADHD-diagnosen höll på att bli ett stort hinder för hans chans att lyckas få rätt verktyg för att leva med sin dyslexi och fungera normalt i samhället.
Men jag antar att det är billigare att ge honom en näve piller i stället för rätt vård, sorgligt nog. Det finns vad jag förstår ekonomiska incitament för att ge en ADHD-diagnos till barn och unga kontra exempelvis dyslexi.
Tack för att du skriver om detta.
Tror också på det där med att sätta fokus på individers förutsättningar. Psykiatrin ska vara ödmjuk för att den inte vet särskilt mycket om människor, vad de kan och bör göra.
Tycker personal många ggr fällt nedsättande omdömen om någon ”omöjlig” patient överraskat på något vis, som antingen börjat jobba eller träffat en partner genom att säga ”ja det håller nog inte länge med den problematiken”.
Nu tillhör jag inte personalen längre, ledsnade på den totala förvirring jag kände till slut vad som var rätt och fel.
Psykiatrin har alltid varit snurrig men på olika sätt men diagnoshysterin idag ger som någon slags falsk trygghet att ”psykiatrin har koll på läget”. Den hjälper bäst de patienter som är sjuka på riktigt, där gör den underverk men neuropsykiatri, ångest depression personlighetsstörningar osv där blir det bara ett virrvarr av allt från total undergång, meningslöst till hjälp.
Hej.
Tack för din artikel. Jag var på en DSM-5 utbildning häromdagen, där Jörgen Elofsson försökte att förmedla liknande tankegångar. Lovar dig att han inte blev bemött med den förståelse som han hade förtjänat. Jag vågar ifrågasätta såväl bokstavsdiagnoser som autism som har ökat i prevalensen 75% (!!!) under de senaste 5 åren. Och det är inte populärt. Kvasidiagnoser har alltid haft förankring i samhället av olika orsaker. det är värre att vi har förlorat sund förnuft!