Krönika

Det krävs stabilare infrastruktur för forskning

Forskningsminister Helene Hellmark Knutsson var i förra veckan på Läkarförbundet och diskuterade forskningspropositionen. Den läggs fram vart fjärde år, halvvägs in i varje mandatperiod, och omfattar forskning, högre utbildning och forskningsrelaterad innovation.

Nytt för i år är dels att man tänker sig ett tioårsperspektiv, alltså längre än bara fyra år, dels att man vill se en starkare koppling mellan utbildning och  forskning, då framförallt kunskapsöver­föringen brister mellan dessa båda uppdrag enligt regeringen, och dels att man vill prioritera upp  basanslagen. Man vill också satsa på yngre forskare för att ge några exempel.

Sverige är fortfarande ett topprankat land när det gäller forskning och vi har några av världens högst rankade lärosäten bland de cirka 23 000 som finns i världen. Det kommer mycket världs­ledande forskning och innovationer från Sverige, men det  gäller att vi växlar upp för att behålla den positionen. Sverige ska inte konkurrera med låga löner utan vi ska konkurrera med ökad innovation och ett högt kunskapsinnehåll. Detta ställer krav på stabilare infrastruktur för forskningen, dvs säker finansiering av lokaler, tjänster och utrustning, strategiska och konkurrensutsatta rekryteringar­ och att man vågar forska lite bredare och vågar ta lite chanser.

Idag står basanslagen för mindre än hälften av de totala forskningsanslagen, som istället består av olika riktade special­satsningar och ansökta externa medel. Mycket av forskningstiden för yngre går åt till komplicerade ansökningar till lön och visstidsanställningar.

Karriärvägar för yngre forskare ser också olika ut på olika lärosäten. Det beskrivs från olika håll som svårt att få mobilitet, svårt att locka till fortsatt forskar­karriär efter postdoc, tjänster special­destineras och söks inte i konkurrens­ och att meritering till och av lärartjänster behöver förtydligas. Dessutom ser man att den visserligen långsamma men ändå ökade jämställd­heten under de senaste femton åren nu stannar av.

Det har kommit många inspel till regeringen. De sju dekanerna på de medicinska fakulteterna har till exempel skrivit ett gemensamt inspel i fem punkter där man bland annat efterlyser just ökade basanslag och stabilare infrastruktur.

Det är bra med tioårsperspektivet eftersom det kräver överenskommelse med övriga partier vilket ger långsiktighet. Att forskare ska kunna lägga mer av sin tid på att forska än på att ägna stor tid till att fylla i ansökningar för att söka nya pengar är också nödvändigt.

Satsningen på yngre forskare är viktig och en tydlig karriärväg behöver göras. Ett exempel är önskan om att förlänga meriteringsanställningarna från fyra år till sex år, för större möjlighet för forskare att bevisa sin kapacitet och nå resultat och därmed göra universiteten tryggare i att anställa dem.

Men forskning handlar inte heller bara om yngre forskare. Forskning för läkare kan startas under stor del av läkarkarriären redan från start av utbildningen. När man börjat ST prioriterar många specialistutbildningen och kanske ett par barnledigheter. Eftersom alla inte kan få forsknings-ST så är det både en tids- och en lönefråga och hur mycket nytt man kan lära sig samtidigt som man ska ha ett liv. Men efter några år av kliniskt arbete vaknar ofta intresset för forskningsprojekt. Här får inte den strikta sjukvårdsproduktionen ses som viktigast och tränga undan forskningen, det måste vara självklart att det ska gå att forska.

För även om man sedan inte fortsätter forskarkarriären så gagnas kliniken och patienterna av att flera är forskarut­bildade då detta värnar det kritiska tänkandet och strävan efter konstant utveckling. För den enskilda individen är det ytterligare kompetenser att addera till de övriga man tidigare har förvärvat både  som medicinsk expert och som läkare i sin mer vida bemärkelse.

Detta nummer har som tema invandrade läkare som står för en stor del av tryggheten med tillgänglig sjukvård för många invånare. Utan dem skulle sjukvården på många ställen på landsbygden och i glesbygden kollapsa, liksom inom ett antal specialiteter, som exempelvis patologin där invandrade läkare utgör 55 procent av patologerna.

Läkarförbundet kommer under 2016 att fortsätta medverka till att förbättra och säkra processen för invandrade läkare. Det gäller mer ändamålsenliga handläggningstider, förbättrad språkutbildning, ökat antal AT-platser, men också att landstingen och vi inom de olika förbunden ska samverka för att skapa fler praktikplatser och skapa ökade kontaktytor. Vi sjukhusläkare är viktiga som handledare och mentorer.

Under hösten har Läkarförbundet inlett den så kallade ”Sverigeronden” där vi i Läkarförbundets presidium, tillsammans med lokalföreningsordföranden, besöker ledningarna i olika landsting och regioner för att diskutera framtid och utveckling utifrån lokala förutsättningar och annat, som exemplevis vikten av lägre beläggningsgrader på vårdplatser, utveckling av IT, bättre fortbildning och möjlighet till ökat patientansvar för läkare för att nämna några exempel.

Sjukhusläkarna och Läkarförbundet kommer nästa år att enträget fortsätta arbetet för att skapa en  bättre sjukvård med helhetsperspektiv.

Slutligen en nyårs­önskan:

Beslutsfattare – lyssna på din lokala läkare!

Här är Sjukhusläkaren nr 8-15 som e-tidning.

Analyser, reportage, debatt och nyheter från sjukhusvärlden Vi ser till att hålla dig i händelsernas centrum

GDPR

Ur Sjukhusläkaren 2019-03

Tema: Dödshjälp / Tema: Cancerforskning / Vitalis: Microsoft framhåller att AI effektivt kan förkorta vårdköerna / Arbetsmiljöverket riktar skarp kritik mot Akademiska sjukhuset / Porträttet: Stridbar läkare med många strängar på sin lyra /

Prenumerera