Det kom ett brev till mig, ifrån framtiden
Jag hittade en gammal artikel som du skrivit i Läkartidningen en gång och jag fick en känsla av att det kunnat handla om mig, ”den svårt anemiske psykiatern”. Därför skriver jag, bara för att få prata lite.
Jag sitter på min kontorsstol framför datorn i mitt lilla tjänsterum. Det är sista söndagen i maj 2025 och klockan är just nu 14:42. Jag ser från mitt fönster på åttonde våningen ut över en tågstation, ett litet torg och en parkeringsplats. Solen lyser och min blick glider över taken mitt emot. Bredvid mitt tangentbord står en nästan tömd mugg med kallt kaffe och bredvid den finns ytterligare två muggar, fyllda med samma kalla kaffe. Två tomma muggar står en bit bort. Alla har stått där sedan i fredagseftermiddag då jag fick varmt kaffe i dem av en sköterska på mottagningen. Det får jag varje fredag. Hon stämplar också ut mig varje eftermiddag då hon går, precis som hon stämplar in mig varje morgon då hon kommer. Allt medan jag sitter kvar på min stol.
Jag orkar inte längre ta mig hem, eller ens ut från mottagningen och jag har nästan slutat äta. Den enda näring jag intar är det kaffebröd som serveras på fredagseftermiddagarna. I början oroade jag mig över min trötthet och över att jag inte fick någon mat, men nu har jag vant mig och jag mår på det hela taget ganska bra, förutom tröttheten och en återkommande frossa.
Var tredje natt kryper jag utmattad till mitt postfack. Sedan kryper jag tillbaka, och river mödosamt sönder allt och slänga det. Jag miljösortera när så är möjligt, men det inskränker sig till papperskorgen eller pappersåtervinningen på rummet, jag orkar inget annat.
Jag river också sönder de remisser som läggs till mig. Jag bokas in ibland för ett nybesök när min chef så tycker.
Jag är numera ensam läkare på mottagningen och behövs fortfarande för att skriva recept och utlåtanden, minst 100 recept och 20 utlåtanden per dag. Jag behöver inte anstränga mig fysiskt, men blir väldigt trött ändå.
Fem psykologer ställer diagnoser på nya patienter. De gamla patienterna får ha kvar sina så länge de sköter sig. Diagnossättningen går bra med den nya, enkla diagnosskalan som kom för ett år sedan, där fem stycken ”ja” är lika med en diagnos. ”Idiotiskt” enkla anses de. Psykologerna har även en grundläggande psykoterapiutbildning så de sköter KBT-behandlingarna i grupper.
En utsedd sköterskan bestämmer, efter att ha gått en snabbkurs, vilka läkemedel varje patient ska ha.
Allt blir väl som det blir, men så länge patienterna inte klagar spelar det ingen roll. Och patienterna vet ju sällan vad det hela ska går ut på. För dem är det trevligt med ett avbrott i vardagen. Jag behöver inte träffa patienterna, förutom när chefen vill eller om en patient vill ta livet av sig. Men det händer alltmer sällan eftersom dessa numera får de diagnoser de vill ha. De vet ju vad de ska svara på frågorna, det har de lärt sig på nätet. Därefter behöver de bara välja bland tillhörande behandlingar, till exempel lugnande läkemedel, aktiverande läkemedel eller gruppterapier, och alla blir så otroligt glada!
Att jag skulle göra några utredningar, med blodprover eller drogkontroller eller andra undersökningar för att hitta primära orsaker till psykiskt lidande, händer aldrig. Det bestämde en kolerisk kollega en gång för länge sedan. ”Det är ju aldrig några kroppsliga orsaker, när man väl tittar efter!” konstaterade han efter ett försök när sedan frågan kom på tal.
Jag sitter stilla på mitt rum. Ibland knackar en patient försynt på dörren och berättar att han har en tid till mig nu. Jag ber honom sitta ner, frågar vad han heter och varför han har kommit hit. Det vet han inte. Det är ju en vårdcentralsdoktor eller en anhörig som har skickat hit honom. Ibland vet patienten inte ens att han skulle hit och ser otroligt häpen ut över att han sitter hos mig, han skulle ju till jobbet! Jag vet heller ingenting, har ju rivit sönder remissen och någon dator anses jag inte längre behöva. I god sämja enas vi raskt om att han ser så glad ut att detta besök måste anses helt onödigt. Han ser rosig och pigg ur när han går.
Att jag däremot inte gått härifrån på över ett år bekymrar ingen längre. Tidigare var de undrande, hade frågor. Jag svarade med att be om intressantare arbetsuppgifter. Men ingen annan tyckte att psykiatri var särskilt intressant, så de förstod inte vad jag menade eller vad jag ville. Man skulle ändå försöka hjälpa mig och tog hit några erfarna kolleger från storstaden.
Dessa knackade onödigt bryskt på min dörr och samlades ett par gånger faktiskt, på mitt tjänsterum. De tittade ner på mig där jag satt i min samtalsfåtölj. De ställde frågor, men förstod inte min begäran om intressantare arbetsuppgifter, de heller. De pratade sedan om mig – länge. Då såg de på varandra och jag tvingades se på dem ungefär i höjd med deras lårbenshalsar. De använde sitt diagnosformulär, men fick bara ihop 3 poäng, alltså ingen diagnos. Då förstod de ingenting. ”Upprörande” tyckte de eftersom de såg tecken på något allvarligt och ovanligt. Att det kunde vara anemi slog dem aldrig och några prover tog de ju inte.
När en psykiater inte orka ta sig ut ur sitt tjänsterum så måste det bero på ett allvarlig psykiskt tillstånd, allt annat är uteslutet. Man bollade angeläget symtomkriterier med varandra, men absolut inte orsakssamband, för sådana existerar fortfarande inte inom psykiatrisk diagnostik. Till slut tröttnade de och gick och jag fick äntligen sjunka tillbaka i tystnaden.
Jag sitter på mitt rum, så outsägligt trött. Snart behöver jag inte längre kakan på fredagseftermiddagarna. Bara jag får mitt kaffe.
Med vänlig hälsning
En svårt anemisk psykiater
